Spionen på FRA
av Anders Jallai
“Lite väl grabbigt” var min första tanke när jag började läsa boken. Kvinnor finns bara med i det perifera och då antingen som sexobjekt eller besvärliga före detta fruar eller som nedsättande könsskällsord mellan män. Så tröttsamt! Har vi inte kommit längre än så?!
En annan sak som slog mig direkt var att alla figurer i boken med ett -ssonefternamn stavas med ett “s” som om boken skrivits enbart för att kunna gå hem som bok och film i den engelsktalande delen av världen och inte för att faktiskt berätta något om vad som pågått de senaste 30-40 åren inom underrättelsetjänst och regeringsmakt. Cash is king?
Språket är visserligen lättläst men också oengagerande, blekt och ytligt. Berättelsen saknar djup och spänningsuppbyggnad och romanfigurerna känns klichéartade särskilt huvudpersonen som mestadels framstår som författarens alter ego så som han skulle vilja ses av andra beundrande konspirationssuktande män (och kvinnor).
Innehållsmässigt blir det lite väl mycket konspirationsteori för att jag ska kunna tycka att det är trovärdigt till och med för en så kallad spänningsroman. Varenda statsminister (oavsett höger- eller vänsterinriktning) har varit patetiska nickedockor till CIA tills Sverige såldes ut av Palme till ryssarna på 80-talet och det var också därför han mördades av CIA. Det är i alla fall den insinuationen som jag kommer fram till - och allt detta kommer naturligtvis att behandlas i nästa bok. Cheferna i de olika underrättelsetjänsterna är antingen enkelspårigt perversa eller psykopater med hybris, statsministrarna är allihop svaga och maktlösa USA-marionetter trots att en av de mest legendariska av dem samtidigt skulle ha gått Stalins ärenden, och som för att riktigt dra växlar på andra bok- och filmframgångar så görs också kopplingar till GRU-avhopparen Zalachenko(*) som för att befästa denna berättelses rätt att existera. Cash is king!
Svagheten med boken är blandningen av det så kallade faktat med uppdiktningen, vilket gör att det mest känns som ett konspiratoriskt skvaller och skitsnack snarare än en eggande upplevelse för fantasin och sinnena. Den känns mest som ett taffligt försök till att kopiera Da Vinci-koden i sekulär miljö, fast sämre.
När man läser en bok i den här genren så går det naturligtvis inte att låta bli att göra jämförelser med “de stora elefanterna”, men varken Stieg Larsson eller Jan Guillou har något som helst att frukta – särskilt om de två efterföljande böckerna är i samma stil. Hade detta varit ett utkast eller en skiss hade jag sagt: “Gör om, gör bättre!” men nu får vi istället hoppas på att de efterföljande två böckerna är mer givande och intressanta och att de blir något mer än bara förströelse för stunden i brist på något annat roligare.
♥ ♥
(*)
= Zalachenko är en avhoppare från GRU som figurerar i Stieg Larssons Millenniumtrilogi
