. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

24 oktober 2007

Att komma igen

När man varit sjukskriven i åtta år så är ett år en oerhört kort tid att ta sig tillbaka på och bara den insikten är väldigt stressande - att man kan riskera att stå där utan halv inkomst om man anses vara arbetsförmögen till 50 % efter ett år och det kan göra att många människor inte vågar satsa fullt ut och jag förstår de som inte vågar eller orkar med att kämpa också med detta förutom att ta sig tillbaka från, eller med, sin sjukdom i bagaget.

Om det visar sig att man har arbetsförmåga på exempelvis 50 % så är enda chansen efter ett år att man, förutom halv sjukersättning, blir anställd på 50 % och så att man överhuvudtaget har någon möjlighet att livnära sig. När jag på mötet med arbetsförmedlingen och försäkringskassan påtalade detta såg jag i deras ögon att de kände till och förstod denna oro, men att deras händer var bundna av nuvarande regler.

Skulle det däremot visa sig att en arbetsgivare är positivt inställd och vill göra någon form av anställning så kan arbetsförmedlingen antingen erbjuda stöd till arbetsgivaren upp till 80 % av lönen eller om jag förstått det rätt så kan arbetsgivaravgiften också hållas inne i ett visst antal år eller så många år man varit sjukskriven.

Så jag får väl hoppas att jag först och främst hittar en bra arbetsplats och att någon lösning kan ske efter ett år.

Temaveckan på TV4

Den här veckan har TV4 fokus på islam, och nu ser jag med spänning fram emot de kommande veckorna med fokus på kristendom, judendom, hinduism, buddhism, asatro etc etc etc... för de måste väl komma de också eller? För det är väl ingen som tror att det bara är muslimer som förnedras, mobbas eller utsätts för förföljelse på olika sätt i Sverige och omvärlden?

Särskilt sött är väl ändå Gustav Fridolins uttalande:
"- Jag tror att vi lätt blir lurade att rasism var något som fanns i marscherande stövlar på 90-talet, och att vi på något sätt skulle vara fördomsfria nu. Men jag tror inte att det stämmer, den våldsamma högerextremismen är snarare större nu än tidigare."

Det låter som om han glömt bort Hitler och hans hantlangare. ;o)

23 oktober 2007

Bättre och bättre dag för dag

Igår började Jaspis komma fram och kela och stryka sig mot mig, men mina gammelmissar var fortfarande monstruösa för honom, så väsandet och morrandet fortsatte när de råkade dyka upp. Han kommer framkilande mer och mer och idag följde han efter mig som en svans och skulle kolla vad jag höll på med. Jag har förklarat för honom att han måste bo in sig hos oss och visa att han trivs med oss. Idag pratade jag med honom om att Saffran var en jättesnäll och mysig katt, och varje gång jag nämnde namnet Saffran så väste han. Kan väl tillägga att Saffran är gigantiskt stor jämfört med Jaspis och att många katter blir fundersamma och lite rädda när de ser honom komma kilande tills de inser att han är en ursnäll katt som inte alls vill slåss. När jag skulle gå och göra mat ville jag titta till Rasmus som brukar krypa in i klädkammaren för att få vara ifred, och där kikade ett par andra sömniga ögon upp mot mig också. Inte illa jobbat av den vresige Rasmus som mestadels ignorerat nykomlingen.

22 oktober 2007

Återhämtning och Sir Vääs

Morrande och väsande gömmer sig den lille knatten undan oss hemska monster, men då och då tar han en vända i hemmet och gör sig hemmastadd. Igår kväll bet och rev han mig när jag försökte följa jourhemmets råd om att låta honom vara i fred över natten på toaletten och Jaspis var helt klart samarbetsovillig så han fick sköta sig själv och det gick bra det också för natten flöt på utan några upptåg eller oljud och jag fick sova och drömma mina sedvanligt konstiga utrensningsdrömmar. Jaspis gjorde några utfall mot mina fötter också så han är livrädd den stackarn, men enligt jourhemmet så gjorde han så i början där också men att det gick över och då kändes det mycket bättre - för naturligtvis kände jag mig totalt misslyckad och ledsen igår kväll när han var som argast. Jo, jag ska jobba vidare med min självkänsla för det behövs verkligen, men i och med trafikolyckan i onsdags så har jag varit trött och skör igen - särskilt nu när jag insett hur mycket änglavakt jag verkligen hade... igen. De stackarna får visst jobba övertid med mig minsann med tanke på att jag krockade bara för någon månad sedan när jag skulle köra en av katterna till akuten och var både chockad och upprörd. Nog tycker jag att det är stor skillnad på att sitta i en bil under en krock där plåten tar de värsta smällarna och att bli påkörd kroppsligen utan något som helst skydd. Det är också nästan exakt ett år sedan min pappa var med om en bilolycka som senare tog hans liv och det hände på en onsdag precis som min olycka så det kanske inte är så konstigt att jag är uppskakad av flera anledningar.

PS. Catherine, nu har jag hittat var man ställer in kommentarfunktionen! :o))) DS.

21 oktober 2007

Vår nya familjemedlem

Jourhemmet ringde idag och om allt går vägen så kanske vår nya familjemedlem får komma hem idag. Är han inte underbar!!! Hans första namn var Tuttis och Tutankhamon får ursäkta men jag tycker inte det var särskilt bra namn även om det fanns S i namnet. Sedan döptes han om av katthemmet till Milton, men jag tycker inte han ska associeras med en porrkung (mina "sympatier" går till resten av den "obefläckade" släkten) så han kommer att få heta Jaspis, vilket jag fick till mig för ungefär ett halvår sedan. Det var samma procedur med min nuvarande katt Saffran, att jag fick namnet till mig 1,5 år innan han äntligen dök upp. Tålamod är visst en dygd har jag hört! :o) Gammelkatten Rasmus var nära att få heta Ramses, men en dåvarande arbetskollega nämnde att hon haft katter som hetat Rasmus och jag tyckte det flöt bättre och var lättare att säga än Ramses.

PS. Catherine... jag har fortfarande inte lyckats lösa gåtan med kommentarmöjligheten, men jag fortsätter utforskandet av bloggarnas förvirrande värld. DS.

20 oktober 2007

Fun (with) Light I

Fun (with) Light I Min Lensbaby är nog bland det roligaste som finns att jobba [läs: leka] med. Det här är ett av resultatet från senaste tillfället. Om du gillar Lensbabies så besök Lensbabies Friends för mer inspiration och leklust! Där kan man få inspiration, inte bara för abstrakta bilder utan även för gatufoto, porträtt och annat smått och gott.

Hmm... har fortfarande inte lyckats hitta hur man lägger in en länk för kommentarer... men letar vidare! :o)

19 oktober 2007

Änglar finns!

Morgonen och förmiddagen var jobbig innan jag kom iväg till läkaren igår. Känslorna pendlade från hopplöshet till tvivel, men jag förstod ändå inte riktigt att det var chocken efter olyckan som började göra sig påmind och som släppte sitt grepp om kroppen. Jag gick ut till bussen i god tid så jag inte skulle missa den och läkartiden. Rätt buss åkte förbi åt motsatt håll, som den brukade göra innan den åkte upp till vändplanen och kom tillbaka, och chauffören tittade så konstigt på mig och det kändes underligt. Bussen för den andra linjen åkte också förbi på motsatt sida och åkte vidare upp för att vända. Det kändes osäkert och min oro var befogad för när bussen väl dök upp så visade det sig att det var fel linje och jag insåg då att jag inte skulle hinna till läkaren i tid eftersom jag var tvungen att byta buss inne i stan för att åka tillbaka en bit utanför stan till vårdcentralen och det kändes hopplöst igen. Jag förberedde mig på att istället åka och hämta vår nya familjemedlem, katten Jaspis, som jag egentligen skulle ha hämtat om jag inte blivit tvungen att åka till läkaren istället.

Medan jag satt på bussen så kändes det som ett misslyckande eftersom jag hade missat att den buss jag skulle ha åkt med inte gick förbi min hållplats utan gick direkt från vändplatsen åt ett annat håll. När vi åkt en bit hojtar den kvinnliga busschauffören till, och vi möter då "min" buss och hon viftar och försöker stoppa den och den stannar. Jag springer då över till den andra bussen och tackar både Jesus och änglarna för hjälpen för det här innebär att jag kommer att hinna till läkarundersökningen i alla fall och jag är där i god tid med en halvtimme till godo. Någon däruppe ville visst att jag skulle hinna fram till min läkarundersökning. :o)

Kattens jourhem ringer på mobilen precis när jag kommit fram till väntrummet och hon lugnar mig och säger att det är ok att katten är kvar någon dag till, vilket får mig att slappna av eftersom jag oroat mig över att jag inte kunnat hämta honom som bestämt. Hon är mycket förstående över att jag känner av chocken och det känns väldigt skönt och vi bestämmer inget om när jag ska hämta katten eller om hon åka över med utan vi ska höras av. Vi pratar färdigt och jag tittar ut genom fönstret och njuter av höstfärgerna på löven utanför och solen som skiner in genom fönstret.

Till slut kommer läkaren och ropar mitt namn och jag följer med henne och blir undersökt. Det visar sig att jag bara har ett blåmärke på sidan av magen där bilen träffade mig, och hon säger ett par gånger att jag hade väldig tur och jag håller med och säger att jag hade änglavakt och att jag tackar änglarna för det. Hon berättar att den smärta jag känner i kroppen och huvudet beror på muskelspänningar och chocken och att det inte är konstigt att jag har ont men att det kommer att försvinna. För säkerhets skull får jag gå till labbet och ta ett urinprov för att kolla att inget hänt med njuren på vänstersidan, men provet är ok. När jag går därifrån känns allt mycket bättre och jag tittar jag på klockan och har en dryg halvtimme på mig innan bussen hem kommer förbi så jag går in på ICA-affären och handlar lite mat. Lite oroliga tankar om att jag ska missa bussen dyker upp, men jag tänker då att det går två stycken bussar ganska tätt efter varandra och att jag borde hinna med någon av dem och går in i affären och fokuserar på det jag ska ha.

Jag packar ner varorna i påsen och går ut mot busshållplatsen, och på slutet skyndar jag på eftersom jag inte är säker på hur mycket tid jag har kvar innan bussen kommer. Min mobils klocka går ju lite för fort. Benen är stela och jag stressar fram till hållplatsen, men det är ingen fara och fler hinner komma innan bussen dyker upp. Vinden blåser kallt så jag fäller upp huvan på jackan och lyssnar på vindens klagande tjut i hållplatsskylten och det känns som om det tar en bra stund innan bussen kommer. Hemresan känns skön och avslappnad. Kanske för att jag nu vet att smärtan i kroppen och huvudvärken inte är farlig och att jag har något gott att äta med mig hem i matkassen. När jag kommer hem möts jag av glada katter och efter lite mat i magen har hela de två senaste jobbiga dagarna verkligen vänt och det känns bra igen.

PS. Prova gärna Dafgårds Taco-paj! Riklig fyllning och suveränt gott med "lite" gräddfil till! ;o) DS.

18 oktober 2007

Dagen efter

Imorse ringde jag vårdcentralen och beställde tid, så jag ska få komma till en läkare kl 15 för att kolla upp armen, huvudvärken och smärtan i bröstet. Sköterskan jag pratade med uppmanade mig att polisanmäla händelsen så jag gjorde det också. När det var gjort så kom skakningarna i kroppen och gråten slet tag i mig och just nu känner jag mig bara så trött att jag vill sova. Lägger mig en stund och väntar på svar från grannen, som jag sms:ade tidigare och frågade om hon kan skjutsa mig för jag är inte i någon bra form att ta mig in till stan ensam. Sova... vill bara sova...

17 oktober 2007

Ursäkta att jag blev påkörd!

Bråttom, bråttom... en polisbil kör förbi... kilar över gatan efter att ha konstaterat att ingen bil fanns i närheten. När jag kommit över halva vägen blir jag plötsligt påkörd av en mörkbrun bil och medan jag konstaterar att jag har en bil på mellangärdet vrålar och skriker mannen i bilen ilsket som en galning och viftar mot mig. Jag förstår att han måste vara chockad och rädd som han beter sig, så jag försöker lugna honom med orden "Ja, ja... jag förstår", dämpande rörelser med händerna och nickar mot honom och den glasögonprydde mannen fortsätter gestikulerande att gorma, gör en rivstart och åker snabbt vidare så att min arm slår i hans högra backspegel som gör ett kluckande ljud innan den slår tillbaka till ursprungsläget. Kanske borde jag bett om ursäkt för att han körde för fort?

Konstigt nog känner jag inget i kroppen och jag tackar för änglavakten och fortsätter i ett drömliknande tillstånd mot mötet med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Medan jag sitter i mötet börjar chocken i kroppen släppa och smärtorna kommer smygande. Först ömhet och dunkande i vänsteraxeln som sedan övergår i smärta i bröstet och hjärtat till en brännande känsla ner i armen som känns tyngre och tyngre. Mötet avslutas och jag går över vägen till bussen, och när jag klivit av hemmavid så kommer huvudvärken.

Nu på kvällen känns det rätt jobbigt och jag känner av ryggen och andningen lite också, och efter allvarliga förmaningar från Catherine så har jag lovat henne att jag ska ringa vårdcentralen och gå iväg till läkare.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...