. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

29 oktober 2008

Det gyllene snittet

Mellanrum
Den 26 oktober lyssnade jag och några andra medlemmar i FotoMitt på en föreläsning av Ove Lundqvist om vad det gyllene snittet och tredjedelsregeln innebär, hur man komponerar med hjälp av dessa och hur man genom att känna till dem också kan bryta mot dem för att inte bilden ska stagnera och bli stel. Anledningen till föreläsningen berodde dels på vanliga missförstånd och en allmänna förvirring omkring begreppet och pricken över i:et var en kommentar under min bild "Mellanrum" som föranledde Ove att reda ut begreppen för oss. Det var i alla fall mycket intressant och även om jag kanske inte begriper själva matematiska formeln så förstår jag vad det innebär praktiskt och i bildspråket och för mig är det ändå viktigast eftersom jag mestadels använder mig av känslan när jag komponerar en bild.

Mer läsning: Det gyllene snittet: Universums hemliga kod

12 oktober 2008

Dödens årstid

Färgprakt IJag vet inte hur jag klarade det, men jag gjorde det i alla fall och även om sorgen och saknaden är stor så är jag väldigt tacksam över att få ha upplevt något så vackert som att få se min starka Rasmus, denna lilla fantastiskt modiga misse, möta döden med ett fullkomligt lugn och inre harmoni.

Det visade sig att döden är inte alls den grymma liemannen som hugger ner alla i sin åsyn, utan en vacker befriare av smärta och lidande och en välkomnande dörr till Himlen.

För precis som träden tappar sina blad under hösten så fortsätter livskraften, om än i en annan form och det visade Rasmus mig med sitt mjuka lugn. Han var redo att gå igenom dörren till andra sidan, även om jag inte var redo för det och det visade sig att hela situationen var som omsluten av hjälpande händer, synliga såväl som osynliga.

Den kompis som jag först bad skjutsa oss kunde inte göra det eftersom hans barn skulle på orienteringsträning och den vän jag hade ställt upp för på alla sätt och vis syntes inte till och jag kunde konstatera att precis som när mamma dog och senare när pappa dog så försvann människor omkring mig och jag blev ensam... och allt kändes tyst... dånande tyst och öde.

Jag insåg att jag kanske skulle bli tvungen att köra dit med katten ensam, vilket inte kändes bra för jag visste ju inte hur jag skulle orka ta mig hem efteråt men jag försökte att inte tänka för mycket på det utan lät timmarna passera förbi och gick på långa promenader med kameran när jag inte tillbringade tiden med Rasmus och de andra katterna.

Men som alltid när en del människor omkring en inte klarar av att höra talas om dödens vingslag så kan man få hjälp från oväntat håll och det fick också jag. En granne dök upp och frågade mig hur allt var, och jag berättade om katten. Hon erbjöd sig direkt att ställa upp och åka dit med katten åt mig om jag inte skulle orka följa med. Men jag sa till henne att jag lovat Rasmus att vara med till slutet och frågade henne om hon kunde skjutsa oss till veterinären och det var en självklarhet för henne, så det gjorde hon.

Fortsättning följer...

7 oktober 2008

♥ Rasmus ♥

RasmusRasmus har varit min vän och lärare i 16,5 år och i eftermiddag somnar han in och går vidare till andra sidan, till Himlen.

Hans första två levnadsår var jag inneboende hos honom tills han själv bestämde att han ville flytta till mina föräldrar efter att vi tvingades flytta från en stor tvåa till en liten ynklig etta när jag började studera i några år.

För två år sedan dog min far och då kom Rasmus tillbaka till mig igen. Nu har han länge försökt få mig att förstå att han vill "flytta" igen, men jag har inte varit redo att se det förrän nu.

Även om jag vuxit upp med hundar så var det Rasmus som lärde mig kommunicera med djur på allvar och framförallt lärde han mig respekt och om vördnaden och ansvaret i att ta hand om ett djur och dess liv. Så det var hans uppgift att lära om mig, eller rättare sagt utöka mina kunskaper, från hundmänniska till kattmänniska.

När han kom till mig var han åtta veckor och jag höll honom i min famn och kände hans lilla hjärta slå mot mitt bröst så uppfylldes jag av sådan vördnad och ett ansvar jag aldrig hade känt tidigare och jag insåg vilket ansvar det är att få ta hand om en levande varelse. Så det är väl bara passande att jag är med honom idag när hans hjärta slår sina sista slag också. Jag har frågat honom, senast idag, om jag gör rätt och om det är det här han vill och varje gång har han lyft sitt lilla huvud och tittat mig i ögonen med lugn och harmoni i blicken och så har han blundat vänligt mot mig. De lärdomar han har gett mig är ovärderliga men jag har alltid försökt göra honom till viljes och låta min egen vilja stå tillbaka för kärlek är inte att hålla fast, utan att släppa taget så nu idag släpper jag honom fri. Jag älskar dig, Rasmus.

Kärlekens väg

1 Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.*
2 Och om jag ägde profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
3 Och om jag delade ut allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp till att brännas,*
men inte hade kärlek,
så skulle jag ingenting vinna.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå.
9 Ty vi förstår till en del
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga kommer,
skall det förgå som är till en del.

11 När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.
12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild,*
men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

13 Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.

(1 Korintierbrevet 13)
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...