. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

30 november 2007

Nallen Muhammed

Nu har jag inte läst Koranen (än), men kan det inte vara så att denna upprördhet i Sudan över att en nalle döpts till Muhammed bero på att det inte gällde en levande varelse och människa? Människan är ju enligt judendomen, kristendomen och islam en Guds skapelse medan nallen bara är ett "dött föremål"? Bara en tanke jag fick idag och den kan jag förstå, men hysterin och straffet för detta har jag svårt att förstå och känns helt ologiskt och barockt. I så fall, för logikens och rättvisans skull, borde väl barnen straffas för att de framfört sådan hädisk idé och sedan också barnens föräldrar för att de uppfostrat sina barn i denna hädiska anda så att de kom på detta gräsliga påfund.

Det kanske var tur att en bekant inte döpte sin hund till Muhammed i alla fall.

Läs mer om detta i:
DN
Aftonbladet
Khadidjas blogg


PS. Nallarna på bilden har inga som helst anknytningar till den ökända nallen i Sudan och har inte heller fått några namn ska jag väl tillägga för säkerhets skull. DS.

26 november 2007

Tungviktsmatchen

Det var åratal sedan jag såg på brottning och senast var nog när Mikael Ljungberg vann guld, men igår fick jag se brottning som heter duga och på nära håll också.

I ena hörnan tungviktaren och regerande mästaren Saffran med sina modiga 8 kg, och i den andra hörnan utmanaren, nykomlingen och lättviktaren Jaspis som är betydligt lättare. Saffran må vara större och tyngre, men det Jaspis saknar i tyngd uppväger han med envishet, envishet och fullständig envishet. Lillmissen är också vansinnigt tuff och orädd... och just det, nämnde jag att han är envis?

Igår kväll tröttnade i alla fall Saffran på denna benbitande fege krabat som som alltid smyger och hoppar på de intet ont anande äldre katterna när de minst av allt vill det, så "storebrorsan" la tassarna om halsen på lillmissen och flippade helt enkelt över honom på rygg med den största elegans jag någonsin sett. Det var den snyggaste halvnelson jag sett sedan Frank Anderssons storhetstid. Jag blev helimponerad - till och med när de ska fixa rangordningen eller busa så är katter otroligt eleganta i sina rörelser. Det var så härligt att se... och den regerande mästaren fortsätter att styra över sitt kungarike, om än en aning tillrufsad i frisyren!

Jaspis
Nä, jag vill inte vara med på bild! säger den besegrade men gummibollsartade envisingen.

Saffran
Pratar du med mig eller? En regerande kung vilar ut mellan matchomgångarna.

Rasmus
Under sängen är alla katter grå... eller hur var det nu igen? Gammelmissen tar i alla fall igen sig under sängen.

22 november 2007

Intryck

















Detta avtryck av ett löv i trottoarens gatsten gjorde i alla fall intryck på mig.

20 november 2007

Härliga morgonstund!



Så här fint var det i köket när jag kom upp i morse. Lillmissen hade roat sig med de nyinköpta kattsandspåsarna medan matte lugnt sov med de andra katterna kring benen. Jag både skrattade och suckade på samma gång för ett merarbete för matte blir det ju lite då och då med en vilding i hemmet hur söt han än må vara.

Jaspis är också en mycket påhittig katt med klättringsönskningar som gör att han kastar sig upp mot garderoben i fåfänga försök att ta sig högst upp av alla familjemedlemmar. Det är inte så lätt att vara ny i ett hem alla gånger och försöka hitta sin plats, både bokstavligt och symboliskt.

Gammelkatten Rasmus, som nu nått den aktningsvärda åldern av 15 år, var själv en riktig vilding som kattunge och kastade sig i gardiner och tuggade på högtalarsladdar. Mattes då fåniga försök med blomsprutan var bara roliga lekstunder och inte särskilt uppfostrande alls.

Femåringen Saffran däremot har varit rätt lugn hela tiden, även om han också har haft sina tokryck då och då som kattunge. Han är som en lugn och frifull jätte som inte vill slåss med lillkissen för att hävda sig, men som nu börjar lära sig att det är ok att bita tillbaka och dunka till med tassen när så behövs. Rasmus däremot, behöver bara rikta sina gula ögon och titta stint på lillkatten så sticker han eller ger sig. Där kan man snacka om R-e-s-p-e-c-t! Men gammal är ju äldst också.

11 november 2007

War...



















... what is it good for? Absolutely nothing!

... men ibland vill man bara "rensa templet" från "månglare".

5 november 2007

Den sorgliga saknaden

Det är precis ett år sedan min far dog och det känns fortfarande underligt för jag förlorade då inte bara min far, utan också min bästa vän. Men jag märkte också att han var på väg över till andra sidan redan innan - för hans saknad efter mamma gjorde att han på något sätt tynade bort och försvann som människa.



Jag har aldrig känt det som att människor bara "försvinner" när de dör, utan snarare som att de åker på semester någon annanstans (och att jag inte får följa med... hmmmfff). Men smärtan och sorgen över att inte längre få träffa dem kan vara lika stor för det, särskilt när det gäller de allra närmaste.

Min morfar dog när jag var liten och jag förstod inte varför mamma var så ledsen, och det gjorde så ont i mig att se henne så ledsen och upprörd och jag satt bredvid och grät för hennes skull, inte för morfars. Under min uppväxt kände en närvaro som strök mig över håret ibland och undrade om det var min morfar, som var den enda jag kände till som gått över till andra sidan. Min mormor dog månaden innan jag föddes, så henne träffade jag aldrig.

När jag gick på mellanstadiet dog en av mina bästa vänner och jag kände likadant då, att hon åkte på semester och slapp lida av sin sjukdom. Däremot kände jag mig ledsen över att min vän grät hejdlöst, även om jag inte riktigt förstod varför hon grät. I gymnasiet var det dags igen, en kompis med hjärtfel dog under gymnastiken, och i mitt hjärta kändes det lugnt även om jag kunde känna saknad för han var en så annorlunda och rolig bekantskap som sa sin mening och visade sina känslor. Båda dessa skolkompisar, förutom morfar, har dykt upp hos olika medier jag varit hos och de har meddelat att de mår bara bra och att jag ska fortsätta helandet av mig själv.

För tre år sedan dog min mamma och min första reaktion var en stor lättnad över att hon inte längre behövde lida, som hon gjorde under de sex år hon var sjuk och sakta tynade bort. Sedan kom ilskan, sorgen och smärtan. Ilskan över att bli övergiven, över allt hon gjort och inte gjort mot och för mig och att hon på något sätt slapp undan medan vi som var kvar fick känna den djupa sorg och smärta som det innebär att vandra här på jorden och förlora en älskad... för man kan ju älska någon även om man inte alltid tycker om det de gör.

På kvällen dagen efter begravningen kom familjens hund in till mig och såg mig djupt i ögonen och jag visste då, av tidigare erfarenhet, att hon sa farväl. Så jag fick chansen att tacka henne för allt hon gett mig. På morgonen när jag vaknade hade hon somnat in och gått över till andra sidan och min hundovana katt vågade plötsligt gå alldeles förbi henne utan någon som helst rädsla eller antydan till oro. Djuren bara vet och tar övergången, som döden är, som något helt naturligt. Jag var både glad och tacksam över att jag fick möjlighet att säga farväl till henne, vilket jag inte fick möjlighet till förra gången en av familjens hundar dog i samma hall.

Under de år mamma var sjuk förändrades pappa. Han blev empatisk, inkännande och förstående som han inte varit tidigare och vi kom varandra väldigt nära och pratade om allt möjligt på ett sätt vi aldrig hade gjort tidigare. Därför kändes det så extra hårt och grymt när han togs ifrån mig, för så kändes det, och jag blev övergiven och ensam - igen.

Varje gång vi pratade i telefon så sa avslutade han med att säga till mig att "det är tur att du finns". Bland det sista vi pratade om var att jag var ledsen över att jag var så godtrogen, lättlurad och känslig. Han sa då till mig att det faktiskt var väldigt goda och fina egenskaper och att jag inte skulle sluta med det utan att jag skulle fortsätta vara precis som jag är. Dessa ord gav mig upprättelse för det negativa jag fick höra om min "överkänslighet" under min uppväxt och jag kände det som att han accepterade mig precis som jag var och är. En pusselbit föll på plats inom mig och jag kunde äntligen ge mig själv tillåtelse att vara den jag är.

Pappa, jag saknar dig så oändligt mycket.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...