. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

17 december 2007

Mördarhundarna anfaller!

Det skulle kanske kunna vara en bra filmtitel? Idag fick vi i alla fall besök av en så'n där "mördarhund" - ja, det är i alla fall vad grannarna kallar den. Hunden ifråga är en femmånaders Engelsk Staffordshire som än så länge enbart är liten, glad och söt och förhoppningsvis håller detta i sig även i framtiden. Men då gäller det också att matte ifråga klarar av att hantera den, för i nuläget gör hon det inte.

Saffran och jag skulle gå ut och hämta posten, och Saffran burrade upp sig som en spärrballong i dörröppningen och väste argt och då upptäckte jag den ivriga, svansviftande uppenbarelsen som framfusigt försökte ta sig in i vårat hem utan att bry sig vad jag eller katterna tyckte om detta. Eftersom hunden i alla fall hade ett tunt halsband så kunde jag hålla i henne och samtidigt titta mig omkring, men jag såg inte grannen (som jag misstänkte var ägaren) så jag tog upp den bastanta krabaten, som sprattlande av glädje ömsom ville pussa och bita i ansiktet, och stängde dörren så katterna skulle känna sig trygga - förutom orädde Jaspis förstås som var på väg fram för att undersöka vad det här var för någon krumelur. Ingen ägare syntes till men efter en stund dök hon upp och när vi fick ögonkontakt och jag såg att hon upptäckt var hunden höll hus så släppte jag ner hunden så att hon skulle lyda inkallningen, men inte löd den på någon inkallning från matte inte. Däremot löd hunden mig direkt när jag lockade på henne, men jag är som regel bestämd mot ostyriga hundar och de verkar veta det intuitivt och gilla det. Varken detta faktum att någon tagit hand om hunden eller att hon lydde mig bättre verkade falla ägaren på läppen som såg något sur ut. Visserligen har grannen några månader på sig att skärpa upp sig som ägare och "flockledare" - för det är ju inte hundens fel att ägaren inte kan hantera den - men om hunden inte lyder bör man inte ha ständigt ha den lös i ett bostadsområde där både hundrädda, pensionärer med rullatorer, barn och andra djur rör sig i omgivningen.

Min första erfarenhet av "kamphundar" var en Amerikansk Pitbullterrier och hon var en underbar varelse och den gladaste hund jag träffat på, men också fruktansvärt intelligent och mentalt bångstyrig samtidigt som hon var överkänslig för tillsägelser på fel sätt, vilket bland annat kunde leda till hämndaktioner från hundens sida. Vid ett tillfälle tuggade hon sönder en dyr madrass när ägaren skällt ut hunden för något och på ett felaktigt, aggressivt sätt. Dessutom var hon fysiskt vigare än någon hund jag sett och kunde hoppa högt upp i luften från stillastående. Hon testade också hela tiden vem som var flockledare och vem som stod över henne i rang, bland annat genom att nafsa och bita i ansikte, händer, armar och kläder eller jucka mot ben (jodå, även honor kan vara dominanta och göra så vilket också kan märkas i människovärlden), så hon krävde en mycket konsekvent och bestämd behandling.

Men hon var också oerhört kärleksfull mot sin familj och "flock" och mycket sällskaplig så hon var nöjd bara hon fick känna sig delaktig och bara fick "vara med". Hennes kärleksfullhet kunde tyvärr lätt missuppfattas då hon av glädje ibland kunde hoppa upp och bita i ansiktet, på händer och armar och dra i kläder på både ägaren och besökare. När hunden bet mig i ansiktet vid ett tillfälle så jag tog tag i öronen, såg henne i ögonen och sa till henne att "det där gör du aldrig om på mig" och så förklarade jag att människor kunde bli rädda och att hon riskerade att bli avlivad om hon fortsatte göra så. Inte vet jag om hon förstod mig, men hon gjorde i alla fall aldrig om det på mig igen - däremot på sin ägare. Det var också en strikt vakthund som kunde bli väldigt avundsjuk, så det gällde för ägaren att aldrig ignorera hunden utan låta den vara med när barnbarnen kom på besök för annars fanns det risk att hunden kunde hämnas, och då fanns det en överhängande risk att barnen kunde utsättas. Men bara hunden fick vara med och vakta [läs: styra] "flocken" så gick allt bra.

Tyvärr är det nog många som köper denna typ av "stridshund" av helt fel anledning och att de inte förstår vad som krävs av dem som ägare för denna typ av hundras. Det är viktigt att förstå vilken hundras som är lämplig i den egna boende- och livssituationen och av den erfarenhet jag har så här långt av kamphundar(*) så skulle jag inte köpa en sådan om jag hade barn eller andra djur, och jag upplever det inte som en särskilt lämplig familjehund där hundens tålamod och avundsjuka verkligen kan bli testat av oförstående småbarn. Visst kan allt gå bra, men frågan är om det är värt att riskera att ha en tickande bomb i sitt hem och som vid en upplevd oförrätt till och med kan vända sig mot sina egna familjemedlemmar om de inte är konsekventa och bestämda i sin uppfostran. Kanske kan dessa raser bli mer lämpliga i framtiden om uppfödarna medvetet går in för att dämpa aggressiviteten, attacklustan, framfusigheten och framförallt balansera upp psyket i sin avel, men då förlorar de väl en stor del av sin nuvarande kundkrets också.








(*) = renrasig Amerikansk Pitbullterrier, Engelsk Pitbullterrier, Amerikansk Staffordshireterrier, Engelsk Staffordshireterrier eller annan kamp- och stridsras blandat med varandra eller andra mer aggressivt lagda raser.

3 kommentarer:

aneht sa...

Hej Susanne!
Tack för kommentaren.
Underbart att du blivit frälst. Ser fram emot att en dag få läsa din berättelse. Tycker det är så spännande att läsa sådant för vi har alla gått olika vägar och haft olika upplevelser. Gud är god!
aneht

Catherine sa...

Mja...nu är det ju igentligen så att anledningen till att just dessa hundar är så populära för hundkamper, är inte pga att de har en högre underliggande aggressivitet, utan mer för att de helt enkelt är kraftigt byggda, uthålliga och smärttåliga. Att de skulle vara mer aggressivt lagda än andra mer "familjeklassade" hundar är alltså mer dikt än verklighet :)

Vår Cane Corso blir ständigt och jämt beskylld för att vara "kamphund" och detta är då ngt som inte kunde vara mer felaktigt. Jag vet inte en enda Corso som visat ens ett endaste uns av att vara "familjefarlig" (tvärtom är de fantaskiska familjehundar då de viger sitt liv att försvara och tjäna flocken/familjen) och jag skulle utan att tveka anförtro min hund en baby, tryggare plats för ett barn kan jag inte tänka mig.

Det är idag mkt vanligare att barn/vuxna/andra hundar blir bitna av våra mer folkkära hundraser som exempel Golden Retriever, Labrador och Schäfer (för att inte tala om alla småjyckar som inte tycks komma inärheten av uppfostran) än dessa sk "kamphundar", dock så blir det alltid mkt mer väsen när en Pit, Staff eller mastiff blir inblandad i liknande händelser.

Jag fördömer starkt denna "kamphundshysteri" och vägen till att komma tillrätta med dessa exemplar av hundattacker är inte att förbjuda hundrasen i sig, utan att utbilda hundägare och allmänhet om djurhållning och hundledarskap. Det är hundägaren som gör hunden, punkt!

Sans sa...

Det framgår inte riktigt om du fördömer just det jag skrivit eller om du upplever mina ord som "hysteriska", men i alla fall så utgår jag från det jag upplevt och har erfarenhet av sedan får var och en som läser välja sin egen reaktion. Jag kan ju också tillägga att jag ofta skriver med glimten i ögat och använder humor, sedan kan det ju lyckas olika bra vid olika tillfällen för även solen har ju fläckar och människors tår kan vara olika ömma beroende av ämnesområde. ;)

Själv har jag inte träffat någon Cane Corso så just den rasen känner jag inte till, men det är väl en slags mastiffhund och alltså inte en terrier? Den ras jag mestadels skrev om var, förutom grannens engelska staffordshireterrier, en amerikansk pitbullterrier och det är definitivt inte samma sak som de mastiffer jag träffat på och som verkat lugna och beskedliga, nästan sävliga. När jag hör ordet kamphund så tänker jag i första hand på amerikansk pitbullterrier och på dess besläktade terrierraser.

Jag tycker snarare det verkar som om vi är överens om att det är hundägaren som är ansvarig och "gör hunden". Ingenstans har jag skrivit att någon ras ska förbjudas och om du uppfattar det så, så har du missuppfattat det jag skrivit. Alla raser kan drabbas av problem på grund av felriktad avel eller inavel och jag tror inte på ett förbud mot kamphundar (i första hand då amerikansk pitbullterrier) utan på information och en insats från seriösa uppfödare, och jag tycker att även denna typ av "kamphund" skulle kunna godkännas av Svenska Kennelklubben så att människor kan få uppgifter om denna ras och hitta de uppfödare som vill ta fram friska, balanserade och stabila hundar (till rätt, medvetna ägare).

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...