. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

12 oktober 2008

Dödens årstid

Färgprakt IJag vet inte hur jag klarade det, men jag gjorde det i alla fall och även om sorgen och saknaden är stor så är jag väldigt tacksam över att få ha upplevt något så vackert som att få se min starka Rasmus, denna lilla fantastiskt modiga misse, möta döden med ett fullkomligt lugn och inre harmoni.

Det visade sig att döden är inte alls den grymma liemannen som hugger ner alla i sin åsyn, utan en vacker befriare av smärta och lidande och en välkomnande dörr till Himlen.

För precis som träden tappar sina blad under hösten så fortsätter livskraften, om än i en annan form och det visade Rasmus mig med sitt mjuka lugn. Han var redo att gå igenom dörren till andra sidan, även om jag inte var redo för det och det visade sig att hela situationen var som omsluten av hjälpande händer, synliga såväl som osynliga.

Den kompis som jag först bad skjutsa oss kunde inte göra det eftersom hans barn skulle på orienteringsträning och den vän jag hade ställt upp för på alla sätt och vis syntes inte till och jag kunde konstatera att precis som när mamma dog och senare när pappa dog så försvann människor omkring mig och jag blev ensam... och allt kändes tyst... dånande tyst och öde.

Jag insåg att jag kanske skulle bli tvungen att köra dit med katten ensam, vilket inte kändes bra för jag visste ju inte hur jag skulle orka ta mig hem efteråt men jag försökte att inte tänka för mycket på det utan lät timmarna passera förbi och gick på långa promenader med kameran när jag inte tillbringade tiden med Rasmus och de andra katterna.

Men som alltid när en del människor omkring en inte klarar av att höra talas om dödens vingslag så kan man få hjälp från oväntat håll och det fick också jag. En granne dök upp och frågade mig hur allt var, och jag berättade om katten. Hon erbjöd sig direkt att ställa upp och åka dit med katten åt mig om jag inte skulle orka följa med. Men jag sa till henne att jag lovat Rasmus att vara med till slutet och frågade henne om hon kunde skjutsa oss till veterinären och det var en självklarhet för henne, så det gjorde hon.

Fortsättning följer...

3 kommentarer:

Blog Editor Silja Sjödin sa...

Skönt att höra att du fick stöd och assistens i denna speciella stund-- Rasmus har det säkert fint på alla sätt nu och hoppas att du finner dig tillrätta också i den nya situationen. Kramar från Silja

Per sa...

Känner verkligen med dig. Min bästa vän Tusse gick bort i somras 17 år gammal. Jag har varit med om en del dödsfall genom åren både nära och kära men det här var det värsta jag varit med om. Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Känner igen det du skriver att han verkligen "talade om" att han var redo, nu var han färdig med det här livet. Minns att han låg på min mage och bara tittade på mig långt innan jag visste att han var sjuk. Ja det finns mycket att säga om det här, ville bara säga att jag känner med dig och att jag förstår hur det känns. Hittade hit från Peter J's sida.
Mvh
/P

Anneli sa...

Mina tårar rinner för mina kinder och jag känner både din sorg men framför allt din stora kärlek!!

Hade jag varit där hade jag ställt upp och följt med dig...inget snack om saken! Jag är glad för din granne! Och jag är glad för din skull! Och jag tycker du är enormt modig som tagit detta beslut och vågat lyssna på honom!

Du skriver att: "kärlek är inte att hålla fast, utan att släppa taget så nu idag släpper jag honom fri"

Så otroligt fint! Och än en gång starkt!

Du har fått haft honom i många år...och jag är helt säker på att han har gått vidare till något annat! Katter är såå kloka djur!

Ta hand om dig

KRAM!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...