Morgonen och förmiddagen var jobbig innan jag kom iväg till läkaren igår. Känslorna pendlade från hopplöshet till tvivel, men jag förstod ändå inte riktigt att det var chocken efter olyckan som började göra sig påmind och som släppte sitt grepp om kroppen. Jag gick ut till bussen i god tid så jag inte skulle missa den och läkartiden. Rätt buss åkte förbi åt motsatt håll, som den brukade göra innan den åkte upp till vändplanen och kom tillbaka, och chauffören tittade så konstigt på mig och det kändes underligt. Bussen för den andra linjen åkte också förbi på motsatt sida och åkte vidare upp för att vända. Det kändes osäkert och min oro var befogad för när bussen väl dök upp så visade det sig att det var fel linje och jag insåg då att jag inte skulle hinna till läkaren i tid eftersom jag var tvungen att byta buss inne i stan för att åka tillbaka en bit utanför stan till vårdcentralen och det kändes hopplöst igen. Jag förberedde mig på att istället åka och hämta vår nya familjemedlem, katten Jaspis, som jag egentligen skulle ha hämtat om jag inte blivit tvungen att åka till läkaren istället.
Medan jag satt på bussen så kändes det som ett misslyckande eftersom jag hade missat att den buss jag skulle ha åkt med inte gick förbi min hållplats utan gick direkt från vändplatsen åt ett annat håll. När vi åkt en bit hojtar den kvinnliga busschauffören till, och vi möter då "min" buss och hon viftar och försöker stoppa den och den stannar. Jag springer då över till den andra bussen och tackar både Jesus och änglarna för hjälpen för det här innebär att jag kommer att hinna till läkarundersökningen i alla fall och jag är där i god tid med en halvtimme till godo. Någon däruppe ville visst att jag skulle hinna fram till min läkarundersökning. :o)
Kattens jourhem ringer på mobilen precis när jag kommit fram till väntrummet och hon lugnar mig och säger att det är ok att katten är kvar någon dag till, vilket får mig att slappna av eftersom jag oroat mig över att jag inte kunnat hämta honom som bestämt. Hon är mycket förstående över att jag känner av chocken och det känns väldigt skönt och vi bestämmer inget om när jag ska hämta katten eller om hon åka över med utan vi ska höras av. Vi pratar färdigt och jag tittar ut genom fönstret och njuter av höstfärgerna på löven utanför och solen som skiner in genom fönstret.
Till slut kommer läkaren och ropar mitt namn och jag följer med henne och blir undersökt. Det visar sig att jag bara har ett blåmärke på sidan av magen där bilen träffade mig, och hon säger ett par gånger att jag hade väldig tur och jag håller med och säger att jag hade änglavakt och att jag tackar änglarna för det. Hon berättar att den smärta jag känner i kroppen och huvudet beror på muskelspänningar och chocken och att det inte är konstigt att jag har ont men att det kommer att försvinna. För säkerhets skull får jag gå till labbet och ta ett urinprov för att kolla att inget hänt med njuren på vänstersidan, men provet är ok. När jag går därifrån känns allt mycket bättre och jag tittar jag på klockan och har en dryg halvtimme på mig innan bussen hem kommer förbi så jag går in på ICA-affären och handlar lite mat. Lite oroliga tankar om att jag ska missa bussen dyker upp, men jag tänker då att det går två stycken bussar ganska tätt efter varandra och att jag borde hinna med någon av dem och går in i affären och fokuserar på det jag ska ha.
Jag packar ner varorna i påsen och går ut mot busshållplatsen, och på slutet skyndar jag på eftersom jag inte är säker på hur mycket tid jag har kvar innan bussen kommer. Min mobils klocka går ju lite för fort. Benen är stela och jag stressar fram till hållplatsen, men det är ingen fara och fler hinner komma innan bussen dyker upp. Vinden blåser kallt så jag fäller upp huvan på jackan och lyssnar på vindens klagande tjut i hållplatsskylten och det känns som om det tar en bra stund innan bussen kommer. Hemresan känns skön och avslappnad. Kanske för att jag nu vet att smärtan i kroppen och huvudvärken inte är farlig och att jag har något gott att äta med mig hem i matkassen. När jag kommer hem möts jag av glada katter och efter lite mat i magen har hela de två senaste jobbiga dagarna verkligen vänt och det känns bra igen.
PS. Prova gärna Dafgårds Taco-paj! Riklig fyllning och suveränt gott med "lite" gräddfil till! ;o) DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar