Bråttom, bråttom... en polisbil kör förbi... kilar över gatan efter att ha konstaterat att ingen bil fanns i närheten. När jag kommit över halva vägen blir jag plötsligt påkörd av en mörkbrun bil och medan jag konstaterar att jag har en bil på mellangärdet vrålar och skriker mannen i bilen ilsket som en galning och viftar mot mig. Jag förstår att han måste vara chockad och rädd som han beter sig, så jag försöker lugna honom med orden "Ja, ja... jag förstår", dämpande rörelser med händerna och nickar mot honom och den glasögonprydde mannen fortsätter gestikulerande att gorma, gör en rivstart och åker snabbt vidare så att min arm slår i hans högra backspegel som gör ett kluckande ljud innan den slår tillbaka till ursprungsläget. Kanske borde jag bett om ursäkt för att han körde för fort?
Konstigt nog känner jag inget i kroppen och jag tackar för änglavakten och fortsätter i ett drömliknande tillstånd mot mötet med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Medan jag sitter i mötet börjar chocken i kroppen släppa och smärtorna kommer smygande. Först ömhet och dunkande i vänsteraxeln som sedan övergår i smärta i bröstet och hjärtat till en brännande känsla ner i armen som känns tyngre och tyngre. Mötet avslutas och jag går över vägen till bussen, och när jag klivit av hemmavid så kommer huvudvärken.
Nu på kvällen känns det rätt jobbigt och jag känner av ryggen och andningen lite också, och efter allvarliga förmaningar från Catherine så har jag lovat henne att jag ska ringa vårdcentralen och gå iväg till läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar