. . . . . . . . . . . . tänkvärda tänkta tankevirvlar blandade med kreativt känslosamma känslor
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .och uppriktigt uppmuntrande uttryck

5 november 2007

Den sorgliga saknaden

Det är precis ett år sedan min far dog och det känns fortfarande underligt för jag förlorade då inte bara min far, utan också min bästa vän. Men jag märkte också att han var på väg över till andra sidan redan innan - för hans saknad efter mamma gjorde att han på något sätt tynade bort och försvann som människa.



Jag har aldrig känt det som att människor bara "försvinner" när de dör, utan snarare som att de åker på semester någon annanstans (och att jag inte får följa med... hmmmfff). Men smärtan och sorgen över att inte längre få träffa dem kan vara lika stor för det, särskilt när det gäller de allra närmaste.

Min morfar dog när jag var liten och jag förstod inte varför mamma var så ledsen, och det gjorde så ont i mig att se henne så ledsen och upprörd och jag satt bredvid och grät för hennes skull, inte för morfars. Under min uppväxt kände en närvaro som strök mig över håret ibland och undrade om det var min morfar, som var den enda jag kände till som gått över till andra sidan. Min mormor dog månaden innan jag föddes, så henne träffade jag aldrig.

När jag gick på mellanstadiet dog en av mina bästa vänner och jag kände likadant då, att hon åkte på semester och slapp lida av sin sjukdom. Däremot kände jag mig ledsen över att min vän grät hejdlöst, även om jag inte riktigt förstod varför hon grät. I gymnasiet var det dags igen, en kompis med hjärtfel dog under gymnastiken, och i mitt hjärta kändes det lugnt även om jag kunde känna saknad för han var en så annorlunda och rolig bekantskap som sa sin mening och visade sina känslor. Båda dessa skolkompisar, förutom morfar, har dykt upp hos olika medier jag varit hos och de har meddelat att de mår bara bra och att jag ska fortsätta helandet av mig själv.

För tre år sedan dog min mamma och min första reaktion var en stor lättnad över att hon inte längre behövde lida, som hon gjorde under de sex år hon var sjuk och sakta tynade bort. Sedan kom ilskan, sorgen och smärtan. Ilskan över att bli övergiven, över allt hon gjort och inte gjort mot och för mig och att hon på något sätt slapp undan medan vi som var kvar fick känna den djupa sorg och smärta som det innebär att vandra här på jorden och förlora en älskad... för man kan ju älska någon även om man inte alltid tycker om det de gör.

På kvällen dagen efter begravningen kom familjens hund in till mig och såg mig djupt i ögonen och jag visste då, av tidigare erfarenhet, att hon sa farväl. Så jag fick chansen att tacka henne för allt hon gett mig. På morgonen när jag vaknade hade hon somnat in och gått över till andra sidan och min hundovana katt vågade plötsligt gå alldeles förbi henne utan någon som helst rädsla eller antydan till oro. Djuren bara vet och tar övergången, som döden är, som något helt naturligt. Jag var både glad och tacksam över att jag fick möjlighet att säga farväl till henne, vilket jag inte fick möjlighet till förra gången en av familjens hundar dog i samma hall.

Under de år mamma var sjuk förändrades pappa. Han blev empatisk, inkännande och förstående som han inte varit tidigare och vi kom varandra väldigt nära och pratade om allt möjligt på ett sätt vi aldrig hade gjort tidigare. Därför kändes det så extra hårt och grymt när han togs ifrån mig, för så kändes det, och jag blev övergiven och ensam - igen.

Varje gång vi pratade i telefon så sa avslutade han med att säga till mig att "det är tur att du finns". Bland det sista vi pratade om var att jag var ledsen över att jag var så godtrogen, lättlurad och känslig. Han sa då till mig att det faktiskt var väldigt goda och fina egenskaper och att jag inte skulle sluta med det utan att jag skulle fortsätta vara precis som jag är. Dessa ord gav mig upprättelse för det negativa jag fick höra om min "överkänslighet" under min uppväxt och jag kände det som att han accepterade mig precis som jag var och är. En pusselbit föll på plats inom mig och jag kunde äntligen ge mig själv tillåtelse att vara den jag är.

Pappa, jag saknar dig så oändligt mycket.

4 kommentarer:

Catherine sa...

*varm kram*

just passing by sa...

Mycket bra och ärligt beskrivet... fortsätt vara den du är, som din far sa, det är goda egenskaper.

Malin sa...

Stark och fin text. Blev oerhört berörd. Mycket fint skrivet.

Tack för din fina hälsning i vår gästbok.

Malin

Rebecka sa...

Hej! Jag känner igen upplevelsen av att de "reser bort" och inte finns tillgängliga just nu, snarare än att de är borta för alltid. En lika underlig som behaglig känsla och inte alls lika hemsk som jag hade varit rädd för.

Vill också säga att jag tycker det var bra att du tillät dig känna alla olika sorts känslor när din mor gick bort. Att också kunna prata med din pappa och få se en inkännande del av honom måste ha betytt oerhört mycket innan han försvann. Jag hoppas du tar vara på dessa fina egenskaper du har!

Kram, Rebecka från http://livsinspiration.blogspot.com

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...