En stilla önskan denna sista natt på året

Idag önskar jag att alla "omogna" (och onyktra) kunde visa hänsyn och skänka en tanke på alla djur (husdjur som vilda, jordbundna som bevingade) och även de människor som blir skrämda och livrädda för allt detta smällande, smattrande, pysande och visslande som tydligen måste ges utlopp för på nyårsafton, och om det nu absolut nödvändigtvis måste exploderas och kreveras så önskar jag att dessa individer åtminstone kunde ha lite självdisciplin att endast hålla sig till själva tolvslaget på nyårsafton och inte dra ut på det i det oändliga i flera veckor före och efter nyår.

GOTT NYTT HÄNSYNSFULLT ÅR!

Helghälsning

Saffransskorpor

Saffransskorpor (30-35 st)

2 dl hela hasselnötter
150 g rumsvarmt smör eller margarin
2 dl strösocker
3 ägg
3 1/2 dl vetemjöl (läs min kommentar nedanför innan du provar att göra receptet)
1 msk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 kuvert saffran

1. Sätt ugnen på 175º. Rosta nötterna i en torr stekpanna.

2. Rör matfett och socker poröst.

3. Tillsätt äggen ett i taget och rör mellan varje ägg.

4. Vänd ner vetemjöl, bakpulver, vaniljsocker, saffran och de rostade hasselnötterna och arbeta ihop till en deg.

5. Ta upp degen på mjölat bakbord och forma tre längder, lika långa som plåten.

6. Placera längderna på bakpappersklädda plåtar.

7. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka 15-20 minuter. Ta ut dem och skär dem genast i snedställda bitar.

8. Placera skorporna på en plåt igen med ena snittytan uppåt och låt torka i cirka 10 minuter i 100º värme.

OBS! Receptet kommer från tidningen Lantliv och det blir mycket goda, men porösa skorpor, och tyvärr stämmer inte riktigt receptet. Förvirring uppstod både för mig och min väninna när vi provade receptet och kom till punkt 5 för vi fick båda samma kladdiga, lösa smet och ingen av oss fick fram en fast och formbar deg. Både hon och jag har provat med att lägga till 1 dl extra vetemjöl och det går fortfarande bara att klicka ut degen till längder då. Jag blev då lite fundersam och tittade lite snabbt på andra skorprecept och där är det ofta 5-6 dl vetemjöl i recepten och hackade nötter, så vi kom fram till att det förmodligen bör vara minst 2-2 1/2 dl mer av mjölet för att man ens ska kunna forma till längder och/eller så kanske man får lov att hacka nötterna så kanske det inte blir så kladdigt resultat. Däremot går det att klicka ut den lösa degen till längder istället och det blir väldigt goda men ack så porösa skorpor så de går lätt sönder när man ska skära upp dem inför sista torkningen i ugnen.

Hjälpsamma familjemedlemmar

Någon som vet vad " gfvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvtcvdddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddf" betyder på kattspråk? I alla fall tyckte Rasmus att det skulle med i min månadsbudget, som jag nyligen börjat med för att ha lite koll på var alla pengar tar vägen, och all hjälp uppskattas ju så gammelkatten drog sitt strå till stacken. Saffran har förresten stavat till "öl" vid ett tillfälle så katter verkar ha mer koll på människospråk än vad vi har på kattspråk.

Förbannat frekventa företeelser

Vi pratade om böcker som vi skulle beställa när hon plötsligt säger något om att bokklubben Livsenergi hade med en bok om en healer som verkade intressant. Jasså, sa jag, och jag antar att han har en alldeles egen metod också? Hon tittade lite storögt på mig och svarade att det stämde och att han hade åtkomst till en frekvens som inte tidigare funnits tillgänglig. Såna uttalanden har alltid gjort mig heligt förbannad, både innan jag blev kristen och även nu, och jag har i mitt eget sökande träffat på de mest egotrippade, egoistiska, fåfänga, omdömeslösa och skadliga healers, spåmän, spåkvinnor, medium, spiritister, wiccaner och shamaner både fysiskt och i bokform inom det som kan kallas New Age men de finns också representerade inom den så kallade vetenskapen i form av läkare, psykologer och kuratorer. Denna sjuka egocentrerade företeelse drabbar både män och kvinnor, men kan ta sig olika uttryck. Däremot kan de vara lika ovilliga att ta till sig och lyssna på kritik och de vägrar inse att kan skada omgivningen med sitt beteende som "helare" för de har satt sig över andra människors integritet. Dessa onåbara och självutnämnda vägledare skadar sina medmänniskor inte bara fysiskt, utan också själsligt, andligt och känslomässigt i sin självupptagenhet och jag har noterat att män ofta bryter ner sina klienter mentalt först innan de attackerar fysiskt medan kvinnorna gärna attackerar emotionellt. Denna företeelse har jag råkat på både i och utanför nyandlighetens värld och har inget med eventuell politisk, religiös, filosofisk eller andlig inriktning att göra utan är personliga val av beteenden hos var och en av dessa människor, vilket är viktigt att komma ihåg... och det bibliska talessättet "av deras frukter ska ni känna dem" har jag burit med mig under en lång tids sökande och jag har också fått se att det är sant.

Mördarhundarna anfaller!

Det skulle kanske kunna vara en bra filmtitel? Idag fick vi i alla fall besök av en så'n där "mördarhund" - ja, det är i alla fall vad grannarna kallar den. Hunden ifråga är en femmånaders Engelsk Staffordshire som än så länge enbart är liten, glad och söt och förhoppningsvis håller detta i sig även i framtiden. Men då gäller det också att matte ifråga klarar av att hantera den, för i nuläget gör hon det inte.

Saffran och jag skulle gå ut och hämta posten, och Saffran burrade upp sig som en spärrballong i dörröppningen och väste argt och då upptäckte jag den ivriga, svansviftande uppenbarelsen som framfusigt försökte ta sig in i vårat hem utan att bry sig vad jag eller katterna tyckte om detta. Eftersom hunden i alla fall hade ett tunt halsband så kunde jag hålla i henne och samtidigt titta mig omkring, men jag såg inte grannen (som jag misstänkte var ägaren) så jag tog upp den bastanta krabaten, som sprattlande av glädje ömsom ville pussa och bita i ansiktet, och stängde dörren så katterna skulle känna sig trygga - förutom orädde Jaspis förstås som var på väg fram för att undersöka vad det här var för någon krumelur. Ingen ägare syntes till men efter en stund dök hon upp och när vi fick ögonkontakt och jag såg att hon upptäckt var hunden höll hus så släppte jag ner hunden så att hon skulle lyda inkallningen, men inte löd den på någon inkallning från matte inte. Däremot löd hunden mig direkt när jag lockade på henne, men jag är som regel bestämd mot ostyriga hundar och de verkar veta det intuitivt och gilla det. Varken detta faktum att någon tagit hand om hunden eller att hon lydde mig bättre verkade falla ägaren på läppen som såg något sur ut. Visserligen har grannen några månader på sig att skärpa upp sig som ägare och "flockledare" - för det är ju inte hundens fel att ägaren inte kan hantera den - men om hunden inte lyder bör man inte ha ständigt ha den lös i ett bostadsområde där både hundrädda, pensionärer med rullatorer, barn och andra djur rör sig i omgivningen.

Min första erfarenhet av "kamphundar" var en Amerikansk Pitbullterrier och hon var en underbar varelse och den gladaste hund jag träffat på, men också fruktansvärt intelligent och mentalt bångstyrig samtidigt som hon var överkänslig för tillsägelser på fel sätt, vilket bland annat kunde leda till hämndaktioner från hundens sida. Vid ett tillfälle tuggade hon sönder en dyr madrass när ägaren skällt ut hunden för något och på ett felaktigt, aggressivt sätt. Dessutom var hon fysiskt vigare än någon hund jag sett och kunde hoppa högt upp i luften från stillastående. Hon testade också hela tiden vem som var flockledare och vem som stod över henne i rang, bland annat genom att nafsa och bita i ansikte, händer, armar och kläder eller jucka mot ben (jodå, även honor kan vara dominanta och göra så vilket också kan märkas i människovärlden), så hon krävde en mycket konsekvent och bestämd behandling.

Men hon var också oerhört kärleksfull mot sin familj och "flock" och mycket sällskaplig så hon var nöjd bara hon fick känna sig delaktig och bara fick "vara med". Hennes kärleksfullhet kunde tyvärr lätt missuppfattas då hon av glädje ibland kunde hoppa upp och bita i ansiktet, på händer och armar och dra i kläder på både ägaren och besökare. När hunden bet mig i ansiktet vid ett tillfälle så jag tog tag i öronen, såg henne i ögonen och sa till henne att "det där gör du aldrig om på mig" och så förklarade jag att människor kunde bli rädda och att hon riskerade att bli avlivad om hon fortsatte göra så. Inte vet jag om hon förstod mig, men hon gjorde i alla fall aldrig om det på mig igen - däremot på sin ägare. Det var också en strikt vakthund som kunde bli väldigt avundsjuk, så det gällde för ägaren att aldrig ignorera hunden utan låta den vara med när barnbarnen kom på besök för annars fanns det risk att hunden kunde hämnas, och då fanns det en överhängande risk att barnen kunde utsättas. Men bara hunden fick vara med och vakta [läs: styra] "flocken" så gick allt bra.

Tyvärr är det nog många som köper denna typ av "stridshund" av helt fel anledning och att de inte förstår vad som krävs av dem som ägare för denna typ av hundras. Det är viktigt att förstå vilken hundras som är lämplig i den egna boende- och livssituationen och av den erfarenhet jag har så här långt av kamphundar(*) så skulle jag inte köpa en sådan om jag hade barn eller andra djur, och jag upplever det inte som en särskilt lämplig familjehund där hundens tålamod och avundsjuka verkligen kan bli testat av oförstående småbarn. Visst kan allt gå bra, men frågan är om det är värt att riskera att ha en tickande bomb i sitt hem och som vid en upplevd oförrätt till och med kan vända sig mot sina egna familjemedlemmar om de inte är konsekventa och bestämda i sin uppfostran. Kanske kan dessa raser bli mer lämpliga i framtiden om uppfödarna medvetet går in för att dämpa aggressiviteten, attacklustan, framfusigheten och framförallt balansera upp psyket i sin avel, men då förlorar de väl en stor del av sin nuvarande kundkrets också.








(*) = renrasig Amerikansk Pitbullterrier, Engelsk Pitbullterrier, Amerikansk Staffordshireterrier, Engelsk Staffordshireterrier eller annan kamp- och stridsras blandat med varandra eller andra mer aggressivt lagda raser.

Minnet är kort men bra

Igår när jag kom hem efter att ha handlat så packade jag upp varorna och la in dem där de skulle vara, men glömde bort att ställa undan kattsanden... så en liten herre vid namn Jaspis hade återupprepat sitt föregående stordåd under natten eller morgonen och rivit upp en av påsarna - fast denna gång i hallen... och det var ju helt förståeligt en ny påse att undersöka och det kunde ju ha varit ätbart. Trött som jag var efter handlandet glömde jag helt bort hans oerhörda nyfikenhet och sin tidigare "bravad" och efter middagsmat och övrigt stökande med tvätt och annat så föll det bort ur det ack så korta minnet. Nu undrar jag ju med spänning om det ska bli tredje gången gillt eller om jag kommer ihåg denna parvels upptåg nästa gång jag inhandlar kattsand?! Chanserna har ju ökat betydligt!

Nallen Muhammed

Nu har jag inte läst Koranen (än), men kan det inte vara så att denna upprördhet i Sudan över att en nalle döpts till Muhammed bero på att det inte gällde en levande varelse och människa? Människan är ju enligt judendomen, kristendomen och islam en Guds skapelse medan nallen bara är ett "dött föremål"? Bara en tanke jag fick idag och den kan jag förstå, men hysterin och straffet för detta har jag svårt att förstå och känns helt ologiskt och barockt. I så fall, för logikens och rättvisans skull, borde väl barnen straffas för att de framfört sådan hädisk idé och sedan också barnens föräldrar för att de uppfostrat sina barn i denna hädiska anda så att de kom på detta gräsliga påfund.

Det kanske var tur att en bekant inte döpte sin hund till Muhammed i alla fall.

Läs mer om detta i:
DN
Aftonbladet
Khadidjas blogg

PS. Nallarna på bilden har inga som helst anknytningar till den ökända nallen i Sudan och har inte heller fått några namn ska jag väl tillägga för säkerhets skull. DS.

Tungviktsmatchen

Det var åratal sedan jag såg på brottning och senast var nog när Mikael Ljungberg vann guld, men igår fick jag se brottning som heter duga och på nära håll också.

I ena hörnan tungviktaren och regerande mästaren Saffran med sina modiga 8 kg, och i den andra hörnan utmanaren, nykomlingen och lättviktaren Jaspis som är betydligt lättare. Saffran må vara större och tyngre, men det Jaspis saknar i tyngd uppväger han med envishet, envishet och fullständig envishet. Lillmissen är också vansinnigt tuff och orädd... och just det, nämnde jag att han är envis?

Igår kväll tröttnade i alla fall Saffran på denna benbitande fege krabat som som alltid smyger och hoppar på de intet ont anande äldre katterna när de minst av allt vill det, så "storebrorsan" la tassarna om halsen på lillmissen och flippade helt enkelt över honom på rygg med den största elegans jag någonsin sett. Det var den snyggaste halvnelson jag sett sedan Frank Anderssons storhetstid. Jag blev helimponerad - till och med när de ska fixa rangordningen eller busa så är katter otroligt eleganta i sina rörelser. Det var så härligt att se... och den regerande mästaren fortsätter att styra över sitt kungarike, om än en aning tillrufsad i frisyren!


Nä, jag vill inte vara med på bild! säger den besegrade men gummibollsartade envisingen.


Pratar du med mig eller? En regerande kung vilar ut mellan matchomgångarna.


Under sängen är alla katter grå... eller hur var det nu igen? Gammelmissen tar i alla fall igen sig under sängen.

Intryck

Detta avtryck av ett löv i trottoarens gatsten gjorde i alla fall intryck på mig.

Härliga morgonstund!

Så här fint var det i köket när jag kom upp i morse. Lillmissen hade roat sig med de nyinköpta kattsandspåsarna medan matte lugnt sov med de andra katterna kring benen. Jag både skrattade och suckade på samma gång för ett merarbete för matte blir det ju lite då och då med en vilding i hemmet hur söt han än må vara.

Jaspis är också en mycket påhittig katt med klättringsönskningar som gör att han kastar sig upp mot garderoben i fåfänga försök att ta sig högst upp av alla familjemedlemmar. Det är inte så lätt att vara ny i ett hem alla gånger och försöka hitta sin plats, både bokstavligt och symboliskt.

Gammelkatten Rasmus, som nu nått den aktningsvärda åldern av 15 år, var själv en riktig vilding som kattunge och kastade sig i gardiner och tuggade på högtalarsladdar. Mattes då fåniga försök med blomsprutan var bara roliga lekstunder och inte särskilt uppfostrande alls.

Femåringen Saffran däremot har varit rätt lugn hela tiden, även om han också har haft sina tokryck då och då som kattunge. Han är som en lugn och frifull jätte som inte vill slåss med lillkissen för att hävda sig, men som nu börjar lära sig att det är ok att bita tillbaka och dunka till med tassen när så behövs. Rasmus däremot, behöver bara rikta sina gula ögon och titta stint på lillkatten så sticker han eller ger sig. Där kan man snacka om R-e-s-p-e-c-t! Men gammal är ju äldst också.

Beautiful Dreamer

War...

... what is it good for? Absolutely nothing!

... men ibland vill man bara "rensa templet" från "månglare".

Den sorgliga saknaden

Det är precis ett år sedan min far dog och det känns fortfarande underligt för jag förlorade då inte bara min far, utan också min bästa vän. Men jag märkte också att han var på väg över till andra sidan redan innan - för hans saknad efter mamma gjorde att han på något sätt tynade bort och försvann som människa.

Jag har aldrig känt det som att människor bara "försvinner" när de dör, utan snarare som att de åker på semester någon annanstans (och att jag inte får följa med... hmmmfff). Men smärtan och sorgen över att inte längre få träffa dem kan vara lika stor för det, särskilt när det gäller de allra närmaste.

Min morfar dog när jag var liten och jag förstod inte varför mamma var så ledsen, och det gjorde så ont i mig att se henne så ledsen och upprörd och jag satt bredvid och grät för hennes skull, inte för morfars. Under min uppväxt kände en närvaro som strök mig över håret ibland och undrade om det var min morfar, som var den enda jag kände till som gått över till andra sidan. Min mormor dog månaden innan jag föddes, så henne träffade jag aldrig.

När jag gick på mellanstadiet dog en av mina bästa vänner och jag kände likadant då, att hon åkte på semester och slapp lida av sin sjukdom. Däremot kände jag mig ledsen över att min vän grät hejdlöst, även om jag inte riktigt förstod varför hon grät. I gymnasiet var det dags igen, en kompis med hjärtfel dog under gymnastiken, och i mitt hjärta kändes det lugnt även om jag kunde känna saknad för han var en så annorlunda och rolig bekantskap som sa sin mening och visade sina känslor. Båda dessa skolkompisar, förutom morfar, har dykt upp hos olika medier jag varit hos och de har meddelat att de mår bara bra och att jag ska fortsätta helandet av mig själv.

För tre år sedan dog min mamma och min första reaktion var en stor lättnad över att hon inte längre behövde lida, som hon gjorde under de sex år hon var sjuk och sakta tynade bort. Sedan kom ilskan, sorgen och smärtan. Ilskan över att bli övergiven, över allt hon gjort och inte gjort mot och för mig och att hon på något sätt slapp undan medan vi som var kvar fick känna den djupa sorg och smärta som det innebär att vandra här på jorden och förlora en älskad... för man kan ju älska någon även om man inte alltid tycker om det de gör.

På kvällen dagen efter begravningen kom familjens hund in till mig och såg mig djupt i ögonen och jag visste då, av tidigare erfarenhet, att hon sa farväl. Så jag fick chansen att tacka henne för allt hon gett mig. På morgonen när jag vaknade hade hon somnat in och gått över till andra sidan och min hundovana katt vågade plötsligt gå alldeles förbi henne utan någon som helst rädsla eller antydan till oro. Djuren bara vet och tar övergången, som döden är, som något helt naturligt. Jag var både glad och tacksam över att jag fick möjlighet att säga farväl till henne, vilket jag inte fick möjlighet till förra gången en av familjens hundar dog i samma hall.

Under de år mamma var sjuk förändrades pappa. Han blev empatisk, inkännande och förstående som han inte varit tidigare och vi kom varandra väldigt nära och pratade om allt möjligt på ett sätt vi aldrig hade gjort tidigare. Därför kändes det så extra hårt och grymt när han togs ifrån mig, för så kändes det, och jag blev övergiven och ensam - igen.

Varje gång vi pratade i telefon så sa avslutade han med att säga till mig att "det är tur att du finns". Bland det sista vi pratade om var att jag var ledsen över att jag var så godtrogen, lättlurad och känslig. Han sa då till mig att det faktiskt var väldigt goda och fina egenskaper och att jag inte skulle sluta med det utan att jag skulle fortsätta vara precis som jag är. Dessa ord gav mig upprättelse för det negativa jag fick höra om min "överkänslighet" under min uppväxt och jag kände det som att han accepterade mig precis som jag var och är. En pusselbit föll på plats inom mig och jag kunde äntligen ge mig själv tillåtelse att vara den jag är.

Pappa, jag saknar dig så oändligt mycket.

Drops Of Chaos

Att komma igen

När man varit sjukskriven i åtta år så är ett år en oerhört kort tid att ta sig tillbaka på och bara den insikten är väldigt stressande - att man kan riskera att stå där utan halv inkomst om man anses vara arbetsförmögen till 50 % efter ett år och det kan göra att många människor inte vågar satsa fullt ut och jag förstår de som inte vågar eller orkar med att kämpa också med detta förutom att ta sig tillbaka från, eller med, sin sjukdom i bagaget.

Om det visar sig att man har arbetsförmåga på exempelvis 50 % så är enda chansen efter ett år att man, förutom halv sjukersättning, blir anställd på 50 % och så att man överhuvudtaget har någon möjlighet att livnära sig. När jag på mötet med arbetsförmedlingen och försäkringskassan påtalade detta såg jag i deras ögon att de kände till och förstod denna oro, men att deras händer var bundna av nuvarande regler.

Skulle det däremot visa sig att en arbetsgivare är positivt inställd och vill göra någon form av anställning så kan arbetsförmedlingen antingen erbjuda stöd till arbetsgivaren upp till 80 % av lönen eller om jag förstått det rätt så kan arbetsgivaravgiften också hållas inne i ett visst antal år eller så många år man varit sjukskriven.

Så jag får väl hoppas att jag först och främst hittar en bra arbetsplats och att någon lösning kan ske efter ett år.

Temaveckan på TV4

Den här veckan har TV4 fokus på islam, och nu ser jag med spänning fram emot de kommande veckorna med fokus på kristendom, judendom, hinduism, buddhism, asatro etc etc etc... för de måste väl komma de också eller? För det är väl ingen som tror att det bara är muslimer som förnedras, mobbas eller utsätts för förföljelse på olika sätt i Sverige och omvärlden?

Särskilt sött är väl ändå Gustav Fridolins uttalande:
"- Jag tror att vi lätt blir lurade att rasism var något som fanns i marscherande stövlar på 90-talet, och att vi på något sätt skulle vara fördomsfria nu. Men jag tror inte att det stämmer, den våldsamma högerextremismen är snarare större nu än tidigare."

Det låter som om han glömt bort Hitler och hans hantlangare. ;o)

Bättre och bättre dag för dag

Igår började Jaspis komma fram och kela och stryka sig mot mig, men mina gammelmissar var fortfarande monstruösa för honom, så väsandet och morrandet fortsatte när de råkade dyka upp. Han kommer framkilande mer och mer och idag följde han efter mig som en svans och skulle kolla vad jag höll på med. Jag har förklarat för honom att han måste bo in sig hos oss och visa att han trivs med oss. Idag pratade jag med honom om att Saffran var en jättesnäll och mysig katt, och varje gång jag nämnde namnet Saffran så väste han. Kan väl tillägga att Saffran är gigantiskt stor jämfört med Jaspis och att många katter blir fundersamma och lite rädda när de ser honom komma kilande tills de inser att han är en ursnäll katt som inte alls vill slåss. När jag skulle gå och göra mat ville jag titta till Rasmus som brukar krypa in i klädkammaren för att få vara ifred, och där kikade ett par andra sömniga ögon upp mot mig också. Inte illa jobbat av den vresige Rasmus som mestadels ignorerat nykomlingen.

Återhämtning och Sir Vääs

Morrande och väsande gömmer sig den lille knatten undan oss hemska monster, men då och då tar han en vända i hemmet och gör sig hemmastadd. Igår kväll bet och rev han mig när jag försökte följa jourhemmets råd om att låta honom vara i fred över natten på toaletten och Jaspis var helt klart samarbetsovillig så han fick sköta sig själv och det gick bra det också för natten flöt på utan några upptåg eller oljud och jag fick sova och drömma mina sedvanligt konstiga utrensningsdrömmar. Jaspis gjorde några utfall mot mina fötter också så han är livrädd den stackarn, men enligt jourhemmet så gjorde han så i början där också men att det gick över och då kändes det mycket bättre - för naturligtvis kände jag mig totalt misslyckad och ledsen igår kväll när han var som argast. Jo, jag ska jobba vidare med min självkänsla för det behövs verkligen, men i och med trafikolyckan i onsdags så har jag varit trött och skör igen - särskilt nu när jag insett hur mycket änglavakt jag verkligen hade... igen. De stackarna får visst jobba övertid med mig minsann med tanke på att jag krockade bara för någon månad sedan när jag skulle köra en av katterna till akuten och var både chockad och upprörd. Nog tycker jag att det är stor skillnad på att sitta i en bil under en krock där plåten tar de värsta smällarna och att bli påkörd kroppsligen utan något som helst skydd. Det är också nästan exakt ett år sedan min pappa var med om en bilolycka som senare tog hans liv och det hände på en onsdag precis som min olycka så det kanske inte är så konstigt att jag är uppskakad av flera anledningar.

PS. Catherine, nu har jag hittat var man ställer in kommentarfunktionen! :o))) DS.

Vår nya familjemedlem

Jourhemmet ringde idag och om allt går vägen så kanske vår nya familjemedlem får komma hem idag. Är han inte underbar!!! Hans första namn var Tuttis och Tutankhamon får ursäkta men jag tycker inte det var särskilt bra namn även om det fanns S i namnet. Sedan döptes han om av katthemmet till Milton, men jag tycker inte han ska associeras med en porrkung (mina "sympatier" går till resten av den "obefläckade" släkten) så han kommer att få heta Jaspis, vilket jag fick till mig för ungefär ett halvår sedan. Det var samma procedur med min nuvarande katt Saffran, att jag fick namnet till mig 1,5 år innan han äntligen dök upp. Tålamod är visst en dygd har jag hört! :o) Gammelkatten Rasmus var nära att få heta Ramses, men en dåvarande arbetskollega nämnde att hon haft katter som hetat Rasmus och jag tyckte det flöt bättre och var lättare att säga än Ramses.

PS. Catherine... jag har fortfarande inte lyckats lösa gåtan med kommentarmöjligheten, men jag fortsätter utforskandet av bloggarnas förvirrande värld. DS.

Fun (with) Light I

Min Lensbaby är nog bland det roligaste som finns att jobba [läs: leka] med. Det här är ett av resultatet från senaste tillfället. Om du gillar Lensbabies så besök Lensbabies Friends för mer inspiration och leklust! Där kan man få inspiration, inte bara för abstrakta bilder utan även för gatufoto, porträtt och annat smått och gott.

Hmm... har fortfarande inte lyckats hitta hur man lägger in en länk för kommentarer... men letar vidare! :o)

Änglar finns!

Morgonen och förmiddagen var jobbig innan jag kom iväg till läkaren igår. Känslorna pendlade från hopplöshet till tvivel, men jag förstod ändå inte riktigt att det var chocken efter olyckan som började göra sig påmind och som släppte sitt grepp om kroppen. Jag gick ut till bussen i god tid så jag inte skulle missa den och läkartiden. Rätt buss åkte förbi åt motsatt håll, som den brukade göra innan den åkte upp till vändplanen och kom tillbaka, och chauffören tittade så konstigt på mig och det kändes underligt. Bussen för den andra linjen åkte också förbi på motsatt sida och åkte vidare upp för att vända. Det kändes osäkert och min oro var befogad för när bussen väl dök upp så visade det sig att det var fel linje och jag insåg då att jag inte skulle hinna till läkaren i tid eftersom jag var tvungen att byta buss inne i stan för att åka tillbaka en bit utanför stan till vårdcentralen och det kändes hopplöst igen. Jag förberedde mig på att istället åka och hämta vår nya familjemedlem, katten Jaspis, som jag egentligen skulle ha hämtat om jag inte blivit tvungen att åka till läkaren istället.

Medan jag satt på bussen så kändes det som ett misslyckande eftersom jag hade missat att den buss jag skulle ha åkt med inte gick förbi min hållplats utan gick direkt från vändplatsen åt ett annat håll. När vi åkt en bit hojtar den kvinnliga busschauffören till, och vi möter då "min" buss och hon viftar och försöker stoppa den och den stannar. Jag springer då över till den andra bussen och tackar både Jesus och änglarna för hjälpen för det här innebär att jag kommer att hinna till läkarundersökningen i alla fall och jag är där i god tid med en halvtimme till godo. Någon däruppe ville visst att jag skulle hinna fram till min läkarundersökning. :o)

Kattens jourhem ringer på mobilen precis när jag kommit fram till väntrummet och hon lugnar mig och säger att det är ok att katten är kvar någon dag till, vilket får mig att slappna av eftersom jag oroat mig över att jag inte kunnat hämta honom som bestämt. Hon är mycket förstående över att jag känner av chocken och det känns väldigt skönt och vi bestämmer inget om när jag ska hämta katten eller om hon åka över med utan vi ska höras av. Vi pratar färdigt och jag tittar ut genom fönstret och njuter av höstfärgerna på löven utanför och solen som skiner in genom fönstret.

Till slut kommer läkaren och ropar mitt namn och jag följer med henne och blir undersökt. Det visar sig att jag bara har ett blåmärke på sidan av magen där bilen träffade mig, och hon säger ett par gånger att jag hade väldig tur och jag håller med och säger att jag hade änglavakt och att jag tackar änglarna för det. Hon berättar att den smärta jag känner i kroppen och huvudet beror på muskelspänningar och chocken och att det inte är konstigt att jag har ont men att det kommer att försvinna. För säkerhets skull får jag gå till labbet och ta ett urinprov för att kolla att inget hänt med njuren på vänstersidan, men provet är ok. När jag går därifrån känns allt mycket bättre och jag tittar jag på klockan och har en dryg halvtimme på mig innan bussen hem kommer förbi så jag går in på ICA-affären och handlar lite mat. Lite oroliga tankar om att jag ska missa bussen dyker upp, men jag tänker då att det går två stycken bussar ganska tätt efter varandra och att jag borde hinna med någon av dem och går in i affären och fokuserar på det jag ska ha.

Jag packar ner varorna i påsen och går ut mot busshållplatsen, och på slutet skyndar jag på eftersom jag inte är säker på hur mycket tid jag har kvar innan bussen kommer. Min mobils klocka går ju lite för fort. Benen är stela och jag stressar fram till hållplatsen, men det är ingen fara och fler hinner komma innan bussen dyker upp. Vinden blåser kallt så jag fäller upp huvan på jackan och lyssnar på vindens klagande tjut i hållplatsskylten och det känns som om det tar en bra stund innan bussen kommer. Hemresan känns skön och avslappnad. Kanske för att jag nu vet att smärtan i kroppen och huvudvärken inte är farlig och att jag har något gott att äta med mig hem i matkassen. När jag kommer hem möts jag av glada katter och efter lite mat i magen har hela de två senaste jobbiga dagarna verkligen vänt och det känns bra igen.

PS. Prova gärna Dafgårds Taco-paj! Riklig fyllning och suveränt gott med "lite" gräddfil till! ;o) DS.

Dagen efter

Imorse ringde jag vårdcentralen och beställde tid, så jag ska få komma till en läkare kl 15 för att kolla upp armen, huvudvärken och smärtan i bröstet. Sköterskan jag pratade med uppmanade mig att polisanmäla händelsen så jag gjorde det också. När det var gjort så kom skakningarna i kroppen och gråten slet tag i mig och just nu känner jag mig bara så trött att jag vill sova. Lägger mig en stund och väntar på svar från grannen, som jag sms:ade tidigare och frågade om hon kan skjutsa mig för jag är inte i någon bra form att ta mig in till stan ensam. Sova... vill bara sova...

Ursäkta att jag blev påkörd!

Bråttom, bråttom... en polisbil kör förbi... kilar över gatan efter att ha konstaterat att ingen bil fanns i närheten. När jag kommit över halva vägen blir jag plötsligt påkörd av en mörkbrun bil och medan jag konstaterar att jag har en bil på mellangärdet vrålar och skriker mannen i bilen ilsket som en galning och viftar mot mig. Jag förstår att han måste vara chockad och rädd som han beter sig, så jag försöker lugna honom med orden "Ja, ja... jag förstår", dämpande rörelser med händerna och nickar mot honom och den glasögonprydde mannen fortsätter gestikulerande att gorma, gör en rivstart och åker snabbt vidare så att min arm slår i hans högra backspegel som gör ett kluckande ljud innan den slår tillbaka till ursprungsläget. Kanske borde jag bett om ursäkt för att han körde för fort?

Konstigt nog känner jag inget i kroppen och jag tackar för änglavakten och fortsätter i ett drömliknande tillstånd mot mötet med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Medan jag sitter i mötet börjar chocken i kroppen släppa och smärtorna kommer smygande. Först ömhet och dunkande i vänsteraxeln som sedan övergår i smärta i bröstet och hjärtat till en brännande känsla ner i armen som känns tyngre och tyngre. Mötet avslutas och jag går över vägen till bussen, och när jag klivit av hemmavid så kommer huvudvärken.

Nu på kvällen känns det rätt jobbigt och jag känner av ryggen och andningen lite också, och efter allvarliga förmaningar från Catherine så har jag lovat henne att jag ska ringa vårdcentralen och gå iväg till läkare.

Återupplivning

Det är dags att liva upp den här gamla vilande bloggen... särskilt som min andra blogg verkar lite knepig och inte går att kommentera enligt en fotokompis, en annan har däremot lyckats kommentera.

Jag har placerat min blogg i Örebro på bloggkartan.se