Det gyllene snittet

Den 26 oktober lyssnade jag och några andra medlemmar i FotoMitt på en föreläsning av Ove Lundqvist om vad det gyllene snittet och tredjedelsregeln innebär, hur man komponerar med hjälp av dessa och hur man genom att känna till dem också kan bryta mot dem för att inte bilden ska stagnera och bli stel. Anledningen till föreläsningen berodde dels på vanliga missförstånd och en allmänna förvirring omkring begreppet och pricken över i:et var en kommentar under min bild "Mellanrum" som föranledde Ove att reda ut begreppen för oss. Det var i alla fall mycket intressant och även om jag kanske inte begriper själva matematiska formeln så förstår jag vad det innebär praktiskt och i bildspråket och för mig är det ändå viktigast eftersom jag mestadels använder mig av känslan när jag komponerar en bild.

Mer läsning: Det gyllene snittet: Universums hemliga kod

Dödens årstid

Jag vet inte hur jag klarade det, men jag gjorde det i alla fall och även om sorgen och saknaden är stor så är jag väldigt tacksam över att få ha upplevt något så vackert som att få se min starka Rasmus, denna lilla fantastiskt modiga misse, möta döden med ett fullkomligt lugn och inre harmoni.

Det visade sig att döden är inte alls den grymma liemannen som hugger ner alla i sin åsyn, utan en vacker befriare av smärta och lidande och en välkomnande dörr till Himlen.

För precis som träden tappar sina blad under hösten så fortsätter livskraften, om än i en annan form och det visade Rasmus mig med sitt mjuka lugn. Han var redo att gå igenom dörren till andra sidan, även om jag inte var redo för det och det visade sig att hela situationen var som omsluten av hjälpande händer, synliga såväl som osynliga.

Den kompis som jag först bad skjutsa oss kunde inte göra det eftersom hans barn skulle på orienteringsträning och den vän jag hade ställt upp för på alla sätt och vis syntes inte till och jag kunde konstatera att precis som när mamma dog och senare när pappa dog så försvann människor omkring mig och jag blev ensam... och allt kändes tyst... dånande tyst och öde.

Jag insåg att jag kanske skulle bli tvungen att köra dit med katten ensam, vilket inte kändes bra för jag visste ju inte hur jag skulle orka ta mig hem efteråt men jag försökte att inte tänka för mycket på det utan lät timmarna passera förbi och gick på långa promenader med kameran när jag inte tillbringade tiden med Rasmus och de andra katterna.

Men som alltid när en del människor omkring en inte klarar av att höra talas om dödens vingslag så kan man få hjälp från oväntat håll och det fick också jag. En granne dök upp och frågade mig hur allt var, och jag berättade om katten. Hon erbjöd sig direkt att ställa upp och åka dit med katten åt mig om jag inte skulle orka följa med. Men jag sa till henne att jag lovat Rasmus att vara med till slutet och frågade henne om hon kunde skjutsa oss till veterinären och det var en självklarhet för henne, så det gjorde hon.

Fortsättning följer...

♥ Rasmus ♥

Rasmus har varit min vän och lärare i 16,5 år och i eftermiddag somnar han in och går vidare till andra sidan, till Himlen.

Hans första två levnadsår var jag inneboende hos honom tills han själv bestämde att han ville flytta till mina föräldrar efter att vi tvingades flytta från en stor tvåa till en liten ynklig etta när jag började studera i några år.

För två år sedan dog min far och då kom Rasmus tillbaka till mig igen. Nu har han länge försökt få mig att förstå att han vill "flytta" igen, men jag har inte varit redo att se det förrän nu.

Även om jag vuxit upp med hundar så var det Rasmus som lärde mig kommunicera med djur på allvar och framförallt lärde han mig respekt och om vördnaden och ansvaret i att ta hand om ett djur och dess liv. Så det var hans uppgift att lära om mig, eller rättare sagt utöka mina kunskaper, från hundmänniska till kattmänniska.

När han kom till mig var han åtta veckor och jag höll honom i min famn och kände hans lilla hjärta slå mot mitt bröst så uppfylldes jag av sådan vördnad och ett ansvar jag aldrig hade känt tidigare och jag insåg vilket ansvar det är att få ta hand om en levande varelse. Så det är väl bara passande att jag är med honom idag när hans hjärta slår sina sista slag också. Jag har frågat honom, senast idag, om jag gör rätt och om det är det här han vill och varje gång har han lyft sitt lilla huvud och tittat mig i ögonen med lugn och harmoni i blicken och så har han blundat vänligt mot mig. De lärdomar han har gett mig är ovärderliga men jag har alltid försökt göra honom till viljes och låta min egen vilja stå tillbaka för kärlek är inte att hålla fast, utan att släppa taget så nu idag släpper jag honom fri. Jag älskar dig, Rasmus.

Kärlekens väg

1 Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.*
2 Och om jag ägde profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
3 Och om jag delade ut allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp till att brännas,*
men inte hade kärlek,
så skulle jag ingenting vinna.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå.
9 Ty vi förstår till en del
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga kommer,
skall det förgå som är till en del.

11 När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.
12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild,*
men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

13 Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.

(1 Korintierbrevet 13)

Sannolikhetskalkyler

Denna monolog av Tage Danielsson är lika aktuell nu som någonsin.

Vivitar 135/2.8 1:2 Macro

Det här objektivet har jag haft i flera år, men har inte kunnat använda det på min förra kamera (Canon EOS 350D) eftersom sökaren var för alldeles för minimalt miniatyrliten för manuell fotografering. Jag hade till och med funderingar på att sälja det eftersom jag ändå inte kunde använda det så ofta. För även om jag har en analog kamera som det också passar på, så är det ju det digitala jag använder mest på grund av merkostnaderna med det analoga, förutom miljöaspekten förstås.

Klicka här för att se bilderna från min första fotoutflykt med Vivitar-objektivet på min Sony A700. Jag smög in bilderna i Lounge-avdelningen på Takumar.org där man får diskutera lite vad som helst, inte bara Takumar-objektiv. :o)

Super-Takumar 135/3.5 och 55/1.8

Nu har jag också hunnit testa de andra två objektiven och jag kan bara konstatera att dessa gamla objektiv verkligen är helsköna att jobba med. De är smidiga, rejäla och lagom mjuka att fokusera med. Adaptern med AF-bekräftelse underlättar helt klart fokuseringen men i och med A700:s stora, klara sökare så går det faktiskt bra med en vanlig adapter utan något chip.

Denna bild och fler bilder i större versioner finns på Takumar.org. Klicka på länkarna här nedanför så kommer ni dit.
♥ Super-Takumar 135/3.5
♥ Super-Takumar 55/1.8


Bilden är tagen med Sony A700, M42-adapter med AF-bekräftelse + Super-Takumar 55/1.8.

Super-Takumar 50/1.4

Jag har skaffat en M42-adapter med "AF-bekräftelse" (det kallas i alla fall "AF confirmation" på engelska) till min nya kamera (Sony A700) och häromdagen testade jag det första av mina tre Super-Takumar-objektiv på den. Jag kände mig väldigt upplyft och andäktig, vilket jag i och för sig alltid gör när jag fotograferar, och objektivet kändes bättre än jag hade föreställt mig. Eftersom jag aldrig haft ett så ljusstarkt objektiv som med bländare 1.4 förut så blev jag så glad och fascinerad av det att jag helt enkelt glömde bort att prova de andra bländarna. Det får väl bli fler utforskningsutflykter med objektivet.

Alla mina tre Takumar-objektiv (Super Takumar 50/1.4, 55/1.8 och 135/3.5) känns mycket gedigna och rejält byggda samtidigt som 135:an känns slank i utformningen. Det känns som om de byggts för att hålla länge. Jag har också en "ölburk" (Minolta 70-210/4) som också har samma solida känsla, även om det är mer byggt som en bazooka med tyngden hos en pansarvagn och har AF. Dessa gamla objektiv med sina härliga personligheter är helt klart farliga för min plånbok! :o)

Adaptern verkar fungera och ger utslag i sökaren men marginalerna är så små och jag behöver lära mig mer om hur man använder den manuella fokusen som helt klart är annorlunda mot på nyare objektiv.

Större version av ovanstående och andra bilder kan ses på Takumar.org.

Ett drömlikt tillstånd

Jag skickade in min bild "Ett drömlikt tillstånd" till Fotosidans tävling Photo Challenge 2008 på temat "Drömmar" och idag kom resultatet och den kom tyvärr inte ens med bland de tio bästa. Min bild visar på ett drömlikt tillstånd där man inte riktigt vet om man är ovanför eller under vattenytan... och oavsett vad juryn tyckte så tycker jag väldigt mycket om min bild i alla fall! :o)

För att se en större version - klicka här!

Om Parlamentet

Minolta AF-C

Jag har faktiskt vunnit Mikael Goods bloggtävling och det kändes roligt för det är sällan jag vinner något - å andra sidan är det sällan jag tävlar också så det kanske inte är så konstigt, men så tror jag ju mer på att tävla med mig själv än mot andra också. Eftersom jag fick välja vinsten från prisbordet så valde jag en liten analog småbildskamera Minolta AF-C med 35/2.8 optik och blixt. Den är väldigt liten och behändig och verkar vara idealisk för gatufoto. Vinsten levererades i sin originalask.

Även du min Brutus!

Jag har precis besökt Brutus Östlings blogg för första gången och jag känner mig förälskad. Nej, inte i Brutus! Utan i de underbara bevingade varelser han fångar så magnifikt med sin kamera och den härliga naturen de vistas i. Hans bilder är så upplyftande och jag fylls av sådan glädje när jag ser dem, alla dessa vackra fåglar som jag aldrig varit i närheten av och ibland inte ens har sett på bild tidigare och knappast då i verkligheten heller. Den mest exotiska fågel jag bokstavligen känt var en fantastisk brunsvart Harris-hök som strök förbi mig och smekte mitt ansikte med sina fjädrar under en uppvisning på Kolmårdens djurpark och det glömmer jag aldrig. När jag ser Brutus' bilder så känns mina egna första fumliga försök till fågelfoto väldigt taffliga, men jag tycker ändå om de bilder jag lyckades ta vid Tysslingen på de inkommande svanarna... kanske för att de är kopplade till uppelvelsen jag hade där... och känslan, bara känslan att stå i fågeltornet under dessa framflygande vita varelser var helt otrolig och fullkomligt obeskrivlig.



Bilden är tagen på fri hand med Canon EOS 350D och Soligor AF 70-210/2,8-4,0 Macro. Klicka här för att få se en större version av bilden.

Släpp in mig!

Naturmedicinen hotas av EU

Jag fick ett nyhetsbrev från Aroma Creative idag. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var annorlunda för det innehöll ett upprop som som i förlängningen är djupt oroande på många olika plan.

EU har lagt fram ett förslag till förbud om kosttillskott och alternativa mediciner, vilket i förlängningen innebär att människors valfrihet vad gäller medicin, kost, skolor och livsåskådning och religionstillhörighet minskas drastiskt och i nuläget är det antroposoferna som ligger illa till. Deras skolor (Waldorfskolan), de ekologiska och biodynamiska odlingarna (Saltå Kvarn), deras naturkosmetik (Weleda) och medicinska behandlingar (bland annat Vidarkliniken) är i fara förutom deras religion och livsåskådning.

Som kristen är jag varken intresserad av grundaren Rudolf Steiner eller antroposofin som livsåskådning, men inser ändå faran i EU:s förbud och jag anser att alla har rätt att välja livsåskådning och komplementerande behandlingsmetoder, särskilt i dagens läge då den konventionella medicinen inte alltid räcker till. Det gäller att kunna tänka efter lite om vad detta skulle kunna tänkas innebära för framtiden och också även bakåt i historien till nazismen. Därför uppmanar jag alla (oavsett filosofisk, politisk eller religiös tillhörighet) att skriva under antroposofernas protestlista som måste komma upp i en miljon underskrifter för att EU överhuvudtaget ska se över detta förslag till förbud igen och inte bara klubba igenom det och överlämna oss helt i läkemedelsbolagens händer.

”I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna, men jag sa ingenting, för jag var inte kommunist. Sedan kom de och tog judarna, men jag sa ingenting, för jag var inte jude. Sedan kom de och tog fackföreningsmännen, men jag sa ingenting, för jag var inte fackföreningsman. Sedan kom de och tog katolikerna, men jag sa ingenting, för jag var protestant. Sedan kom de och tog mig. Vid det laget fanns det ingen kvar som kunde säga något.”
(Martin Niemüller, tysk präst, 1945)

Läs mer på Aroma Creatives hemsida och om aktionen Eliant.

Skriv under antroposofernas protestlista!

Trafikljusens himmelska kod

Titta gärna på Aftonbladets webb-tv om företaget Prisma Teknik som lagt in en hemlig himmelsk kod i trafikljusens tryckknappar. Som kristen har jag ju inga problem med detta, men det kommer att bli väldigt spännande att gå på stan hädanefter och där få se människors religiösa tillhörighet, till exempel satanisternas desperata försök att trycka på trafikljusen med fingret neråt medan ateisterna vägrar trycka på knappen överhuvudtaget. ;o)

Hmmm... vad månne pekaren och den pekande handen i våra datorer betyda? :o)

Ljuset

Man kan hitta ljusglimtar överallt - ibland där man minst anar det. Den här bilden togs på midsommarafton 2007 i caféet i Wadköping under en period då jag kämpade för att få behålla mitt liv och inte drunkna i mörkret. Två dagar senare, efter ett besök hos min bror, så hade ljuset åter kommit in i mitt liv. Denna kamp fortsatte ännu en period men nu hade jag det Levande Ljuset med mig på vägen och det stora växande, gapande hålet i mitt hjärta och min själ läktes och försvann. Jag fick tillbaka sömnen och sakta men säkert började jag må bättre.

Uppmärksamhet önskas!

Bildutmaningen

Cilla kom med en bildutmaning i sin blogg på Fotosidan, och den var riktigt rolig och tänkvärd så självklart ville jag prova på att svara på den. Cillas utmaning består av tre moment, och jag citerar:

1) En bild som ni själva är väldigt nöjda med, kanske rentav en som ni tycker är en av era bästa bilder, men som andra har varit ganska oförstående inför.

2) En bild som ni själva tycker är en av de vanliga bilderna ni tar, varken bättre eller sämre men som andra verkar tycka är väldigt bra.

3) En bild som både ni själva och andra har tyckt ungefär lika mycket om.

Om ni klickar på bilderna får ni se större versioner av dem.
Ok, då börjar vi...

---

BILD NR 1
- den jag själv är väldigt nöjd med men som andra inte gillar

Den här bilden valde jag eftersom den ratades av juryn i Galleri FS och själv bara älskar jag den och många andra bilder jag tagit med mitt plastiga Sima-objektiv. Ingen skärpa för fem öre, men vad bryr jag mig om det när ljus, färger och känsla samarbetar i detta objektiv som det gör. Ett stort tack till Mikael Good för att du tipsade om detta fantastiska objektiv i din blogg!

---

BILD NR 2
- den andra verkar tycka är väldigt bra

Alltså, jag gillar den... men kanske inte så mycket som reaktionerna på den. Jag blev inte så lite förvånad av responsen (särskilt min fotolärare Oves reaktion som gjorde mig oerhört glad) eftersom jag trodde den skulle vara för enkel, minimalistisk och extrem.

---

BILD NR 3
- den som både jag själv och andra tycker är bra

Jag valde mellan denna och "Grangren" men det blev den här till slut i alla fall. Den är tagen med min digitala kompaktkamera Samsung S1050 som har en del roliga inställningar och då bland annat supermakrofunktionen med 1 cm:s närgräns.

---

Läs mer i Cillas blogg på Fotosidan.

Hundvakt

Ibland sammanfaller allt riktigt bra... som idag när jag skulle vara hundvakt och fick motion på köpet samma dag som jag bara kände att jag inte orkade med alla besserwissrar och förståsigpåare på YouTube och Fotosidan. Så jag har istället njutit av dagens promenader med en underbar kompis på fyra ben.

Med djur kan man koppla av och bara vara sig själv oavsett humör eller klädsel och det är så skönt och befriande. Dessutom får man kontakt med andra hundägare och djurälskande människor också och det är roligt. På våra promenader idag så har vi träffat på en hysteriskt aggressiv golvmopp som ville attackera min kompis, två pojkar som ivrigt berättade om hundarna i sina familjer, en farmor som var barnvakt åt två bedårande morotsätande småknattar, en jakthund som i vanliga fall inte tålde andra hanar men som blev väldigt glad och lekfull åt mötet med oss och en mycket ivrig knatte som kom småspringande och kramade om vovven.

... och när jag hade gått hem med min promenadkompis för sista gången den här dagen, kom hem och öppnade dörren så klev tre katter ut på stenplattorna och la sig ner i kvällssolen och bara njöt. De brydde sig inte heller om vilket humör jag var på eller vilka kläder jag råkade ha på mig... och jag kunde bara vara mig själv... och det kändes så skönt.

Kattmassage

Proffs sysslar inte med näbbmöss, del 2

Precis när jag skickat iväg inlägget om näbbmusen så började han röra sig och det såg lovande ut för den rörde sig mot dörren. Plötsligt vänder den och tänker gå tillbaka mot datorn igen, så jag försökte fösa den mot dörren men den spjärnar emot och rör sig fortfarande mot datorn. Den kommer tillbaka till dörren igen och jag hindrar den och då springer den framför dörren mot andra hörnet istället. Jag tar en tom glassburk (har några såna av någon anledning) och lyckas till slut trots näbbmusens motspänstiga protester och skrik få in den i glassbyttan och lägger locket ovanpå. Den skriker därinne, och jag får en känsla av att den snarare är förbannad än rädd. Sedan bär jag ut den ut på gräsplanen och släpper den där. När jag kommer in igen nosar Rasmus på glassburken och jag berättar att den är tom. Han verkar då nöjd över att matte efter alla dessa år äntligen fattat det här med att jaga möss. *pust* Lättad tackar jag Gud för att han inte gjort näbbmössen ännu mer tålmodiga, för då hade den kunnat gömma sig i timmar utan att jag märkt något.

Nöjd satte jag mig framför datorn och pustade ut och läste en av mina favoritbloggar. Nu tog det ju inte alltför lång tid innan jag hörde ett välbekant skrikande igen, och mycket riktigt så hade lillmissen fångat en näbbmus igen (om det nu är samma vet jag inte men den såg rätt medtagen och trött ut i alla fall). Grannkatten låg intill och tittade intresserat på ifall Jaspis skulle tröttna så att han kunde ta över. Jaspis försökte efter en stunds lekande smita in med bytet, men den här gången var hans matte med på noterna och stängde både balkongdörr och fönster. Till slut var Jaspis nöjd och ville komma in och då såg jag den lille näbbisen ligga skakande utanför dörren, så det var bara att hämta glassburken igen och bära iväg även denna lille krabat. Men den här gången släppte jag den den vid ett träd där det fanns lite långt gräs att gömma sig bakom så att han skulle få hämta sig från chocken. Jag böjde över gräset över den lille och gick sedan därifrån.