Ett livs ögonblick

Jag klarade inte av att döda den lilla fågelungen som Saffran stolt lekte med. När jag tog upp den i mina händer så såg jag att hela magen var uppriven och inälvorna pressades ut från kroppen och ändå levde den lille gynnaren fortfarande. Grannkatten satt intill och jag visste inte säkert om det var den eller min lejontiger som tagit bytet. Det enda jag såg var att Saffran frenetiskt kastade sig rätt igenom häcken både en och två gånger och att småfåglarna höll ett himla liv. Jag undrar om inte den lille ramlat ner från ett bo för den verkade lite omtöcknad förutom den hårdhänta leken från de vassa tassarna då förstås.

Den lille talgoxen blundade när jag bad för den och pratade med den och den lille låg stilla i mina händer och andades försiktigt, men när jag gjorde en ansats till att försöka döda den så protesterade den och fåglarna i omgivningen så livligt att jag började gråta och släppte den rätt i klorna på Saffran igen, som den här gången inte alls ville lämna ifrån sig bytet utan morrade dovt. Jag bad honom att döda fågeln så den slapp lida och gick storgråtande in. Det kändes som om jag misslyckades med att avsluta fågelns lidande men samtidigt som att naturen måste ha sin gång. Det känns lugnt inombords nu, fast ändå lite sorgset. Fåglarna har tystnat nu så förmodligen är den död och kanske uppäten nu.