Vi hade rätt lugnt i vår lägenhet innan den nya grannen flyttade in mitt emot. Då förändrades allt och lugnet var över. Det blev inte bara fysiskt stökigt i huset utan också andligen. Jag drömde också om den nya grannen och visste hur både hon, hennes väninna och hennes två manliga vänner såg ut innan jag ens hade träffat henne och jag fick också reda på att hon var missbrukare i drömmen. Dagen efter drömmen möter jag kvinnan i trappen när jag skulle gå ut och hon hade till och med på sig exakt samma tröja som jag hade sett i drömmen.
Det hela eskalerade i en underligt uppskakande upplevelse, inte bara för mig utan kanske ännu mer för min dåvarande sambo som visserligen var intresserad av UFO:n men han var också dataingenjör och empiriskt inriktad på att saker gick att ta på och skulle gå att mätas och vägas.
Ett tag efter grannens inflytt satt jag som vanligt vid datorn, som då var placerad i vårat vardagsrum, och jag satt med ryggen åt hallöppningen och på soffan låg den dåvarande sambon på rygg och tittar på tv. Han har ansiktet mot hallöppningen och kan se det som händer. Uppe i hallen satt alltså vår brandvarnare fast inkilad mellan en draperistång och taket men just den här eftermiddagen så kommer plötsligt brandvarnaren flygande från hallen i en rak diagonal riktning mot min nacke och rygg. Ungefär 1,5 meter ifrån min rygg stoppas den upp i luften av en kraft och faller rakt ner på golvet med en ljudlig smäll och ligger blixtstilla som magnetiserad av golvet utan att vibrera, rulla eller röra på sig. Jag tittar på min sambo som halvsitter upp med stora stirrande ögon och stammar: "Det där går inte! Det där går inte!" Jag vänder mig om och ser brandvarnaren ligga på golvet och frågar honom vad som hänt. Han beskriver då vad han sett och jag "såg" också förloppet själv inom mig på något sätt. För att göra honom lugn så fortsätter jag jobba vid datorn som om inget har hänt och vi pratar inte mer om händelsen. Men sent på natten när sambon hade gått och lagt sig så kom rädslan och jag satte mig skakad i köket med ett tänt ljus och började be ärkeängeln Mikael och hans legioner av änglar om hjälp och att de ska föra detta väsen till ljuset eller dit det hör hemma. Min rädsla försvann direkt och jag renar lägenheten och efter det var det lugnt från de attackerande andeväsena.
Det andliga kriget upphörde, åtminstone på vårat livsplan, men det fysiska bråkandet från grannens så kallade kompisar, som använde lägenheten när grannen var bortrest, fortsatte både i grannlägenheten och i trappuppgången och både ambulanspersonal och polis hämtade blodslagna människor som låg i trappen vid ett par tillfällen. Det var knäckande för mig som då var oerhört känslig men det gav mig till slut istället en beslutsamhet och styrka, en slags orubblighet i att jag faktiskt förtjänade att ha ett lugnt och fridfullt hem, och till slut efter flera telefonsamtal till hyresvärd från både mig och andra grannar så flyttar grannen till slut.
Lugnet återställdes och visserligen flöt en mörk skugga förbi ute i hallen ibland och jag kunde se den i ögonvrån när jag satt i köket men den var aldrig aggressiv utan kändes snarare naturlig, som om den "hörde hemma där". Det hände annat konstigt i den lägenheten också men det kom i alla fall inga fler fysiska attacker från några osynliga andeväsen.
Så här ser mitt nuvarande halltak ut och det är där i fästet som min nuvarande brandvarnare ska sitta, men den ligger i köket med ett väl fungerande batteri i sig. Testade det för någon dag sedan och det tjöt så fint så att katterna for iväg åt alla möjliga håll.
Jag vet inte hur jag klarade det, men jag gjorde det i alla fall och även om sorgen och saknaden är stor så är jag väldigt tacksam över att få ha upplevt något så vackert som att få se min starka Rasmus, denna lilla fantastiskt modiga misse, möta döden med ett fullkomligt lugn och inre harmoni.
Rasmus har varit min vän och lärare i 16,5 år och i eftermiddag somnar han in och går vidare till andra sidan, till Himlen.
Det här objektivet har jag haft i flera år, men har inte kunnat använda det på min förra kamera (Canon EOS 350D) eftersom sökaren var för alldeles för minimalt miniatyrliten för manuell fotografering. Jag hade till och med funderingar på att sälja det eftersom jag ändå inte kunde använda det så ofta. För även om jag har en analog kamera som det också passar på, så är det ju det digitala jag använder mest på grund av merkostnaderna med det analoga, förutom miljöaspekten förstås.
Nu har jag också hunnit testa de andra två objektiven och jag kan bara konstatera att dessa gamla objektiv verkligen är helsköna att jobba med. De är smidiga, rejäla och lagom mjuka att fokusera med. Adaptern med AF-bekräftelse underlättar helt klart fokuseringen men i och med A700:s stora, klara sökare så går det faktiskt bra med en vanlig adapter utan något chip.
Jag har skaffat en M42-adapter med "AF-bekräftelse" (det kallas i alla fall "AF confirmation" på engelska) till min nya kamera (Sony A700) och häromdagen testade jag det första av mina tre Super-Takumar-objektiv på den. Jag kände mig väldigt upplyft och andäktig, vilket jag i och för sig alltid gör när jag fotograferar, och objektivet kändes bättre än jag hade föreställt mig. Eftersom jag aldrig haft ett så ljusstarkt objektiv som med bländare 1.4 förut så blev jag så glad och fascinerad av det att jag helt enkelt glömde bort att prova de andra bländarna. Det får väl bli fler utforskningsutflykter med objektivet.
Jag skickade in min bild "Ett drömlikt tillstånd" till Fotosidans tävling Photo Challenge 2008 på temat "Drömmar" och idag kom resultatet och den kom tyvärr inte ens med bland de tio bästa. Min bild visar på ett drömlikt tillstånd där man inte riktigt vet om man är ovanför eller under vattenytan... och oavsett vad juryn tyckte så tycker jag väldigt mycket om min bild i alla fall! :o)
Jag har faktiskt vunnit 
Jag fick ett nyhetsbrev från Aroma Creative idag. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var annorlunda för det innehöll ett upprop som som i förlängningen är djupt oroande på många olika plan.
Ibland sammanfaller allt riktigt bra... som idag när jag skulle vara hundvakt och fick motion på köpet samma dag som jag bara kände att jag inte orkade med alla besserwissrar och förståsigpåare på YouTube och Fotosidan. Så jag har istället njutit av dagens promenader med en underbar kompis på fyra ben.
som ville attackera min kompis, två pojkar som ivrigt berättade om hundarna i sina familjer, en farmor som var barnvakt åt två bedårande morotsätande småknattar, en jakthund som i vanliga fall inte tålde andra hanar men som blev väldigt glad och lekfull åt mötet med oss och en mycket ivrig knatte som kom småspringande och kramade om vovven.
Äntligen har gräsmattan blivit klippt! Dessutom var jag extra duktig och krattade ihop en massa gamla löv och gräsklipp. Det blev en liten hög i alla fall. Nu hoppas jag bara att den får ligga ifred tills imorgon för eventuellt lekfulla missar och besökande igelkottar. Jodå, han eller hon är här varje kväll och verkar ha sin bestämda runda in här på stenplattorna för att kolla efter goda småkryp efter väggarna. Den verkar känna igen mig mer nu och drar inte ens ihop sig särskilt mycket utan kikar plirande på mig när jag pratar med den och förklarar att den inte ska komma in till mig, vilket den ville igår igen och då bakade jag inte ens. De är orädda och nyfikna de taggiga små liven. Nu blev jag påmind om att jag behöver baka ikväll. :o)
Jag ville testa om jag skulle lyckas med mammas recept på hennes Mazarintårta så jag gjorde en nu ikväll. Medan den svalnade på bänken så hörde jag ett välbekant prassel och gick ut för att titta om det var vår kottekompis och mycket riktigt så kom han fram och sniffade lite på mina byxben innan han tyckte att det var dags att med sprinterlik förmåga kila rätt in genom balkongdörren. Förmodligen var det doften av den nybakta kakan som lockade. Jag såg inte var han tog vägen men lillmissen visade att han gömt sig i hörnet bakom gardinerna. Så jag lyfte upp dem och där i hörnet hade han förskansat sig. Saffran kom inrusande i full karriär och en 8-kilos katt som kommer dundrande kan nog skrämma de flesta smådjur så igelkotten började låta som en morrande fiskebåt eller var det kanske Morse-kod? Det lät i alla fall mer roligt än skrämmande och även om hans språngmarsch förbluffade mig så var jag ändå lite mer förberedd den här gången och tänkte att jag i alla fall skulle föreviga ögonblicket med kameran. Precis när jag slog på den så lät den med ett förargligt "piiip", vilket är kameraspråk för "svaga batterier" vilket alltså betyder att batterierna inte bara är svaga utan totalt slut. Så jag satte mig på sängen och bytte dem medan jag pratade med igelkotten. Några bilder blev det, men jag tyckte så synd om den lille så jag tog inte så många bilder utan hämtade ett par trädgårdshandskarna och lyfte försiktigt ut igelkotten på gräsmattan igen. Han sprang in under häcken till lillmissens stora förtjusning så han gjorde några ansatser mot häcken men gav upp rätt fort. Det tog inte lång stund förrän igelkotten var tillbaka igen, men den här gången gick han förbi och vidare genom rabatten istället. Nu kan jag nog inte hålla mig längre utan tänker provsmaka på Mazarintårtan. Håll tummarna för att den blev bra! :o)
Min underbara stormisse Saffran fyller hela 6 år idag. Han kommer att firas under kvällen av sin närmaste bekantskapskrets med makrillfilé i tomatsås, vilket är tänkt som en glad överraskning för av någon anledning så älskar Saffran tomatsåsen mer än själva makrillfilén.
I torsdags fick jag besked om att min arbetsträning inte blir förlängd på min nuvarande arbetsplats, och det kändes oerhört jobbigt eftersom jag nyss börjat där och nu får lov att börja om från början igen - fast inte på en gång eftersom alla ska ha semestrer också. Så helgen har varit väldigt tung och fylld av självtvivel. Nog trodde jag ju att jag skulle få vara kvar ett par månader till över sommaren och det hela kändes väldigt smärtsamt, som ett sorgearbete. Det här gör ju att jag tappar "fart" eftersom varje ny arbetsplats innebär anpassning till nya miljöer och människor och ett uppryckande av trygghetsroten. Dessutom så gjorde detta besked att jag tappade hoppet om att hitta en arbetsplats med ett arbete anpassat efter mig och mina behov. Så nu får jag försöka ställa in mig på ett nytt ställe och börja om från noll igen och sånt kan ta tid så kanske folks semestrar kan vara en gåva mitt i utmaningen.
Jag frågade "uppåt" varför det är så jobbigt för mig just nu. De två senaste veckorna har varit rent förtryckande vidriga. Skulle jag prövas som Job och bli ifråntagen allt eller vad var det frågan om? Svaret blev att prövningen skulle ta slut efter mitt besök på AF samma dag (vilket det också gjorde, trycket lättade och försvann). Det sades också att Job hade det lättare på sin tid eftersom människorna då hade närmare kontakt med Gud, de kunde fortfarande höra hans röst och de var inte lika avskärmade som vi är nu. Aldrig har vi människor stått så långt ifrån Honom som nu. Kanske är det därför vi känner sådan stress, sorg, smärta, depression och övergivenhet? Vi får var och en försöka närma oss Honom igen, försöka lyssna inåt för att verkligen få känna oss trygga och höra hans röst igen.
